IAF Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

Kapitel 8 - Artikel 65 – Arbetslösa som var bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga staten

Villkoren för den som är arbetslös och som har arbetat i ett annat medlemsland än där den har varit bosatt, så kallad gränsarbetare, enligt artikel 65 i förordning nr 883/2004.

I detta kapitel återges endast de artiklar och paragrafer som har relevans i kapitlet. Vidare återges artiklarna och paragraferna enligt den senaste lydelsen i respektive författning. Det kan därför finnas övergångsbestämmelser i tidigare författningar som fortfarande gäller. Se riksdagens, regeringens, IAF:s och den europeiska kommissionens webbsidor för ytterligare information om författningstexten respektive övergångsbestämmelser.

Ändring i föreskrift

IAFFS 2015:1, 2 § är ändrad genom IAFFS 2016:2 om övergång mellan stater.

Förordning nr 883/2004

Artikel 65 

Arbetslösa som var bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga medlemsstaten

  1. En person som är delvis eller periodvis arbetslös och som under sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare var bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten skall ställa sig till arbetsgivarens eller arbetsförmedlingens förfogande i den behöriga medlemsstaten. Personen skall erhålla förmåner i enlighet med lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten som om personen vore bosatt i denna stat. Förmånerna skall utges av institutionen i den behöriga medlemsstaten.
  2. En helt arbetslös person som under sin senaste anställning
    eller period av verksamhet som egenföretagare var bosatt i en
    annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och som fortsätter att vara bosatt i den medlemsstaten eller återvänder till
    denna, skall ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den
    medlemsstat där han är bosatt. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 64 får en helt arbetslös person som en kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat där han hade sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare.
    En arbetslös person som inte är gränsarbetare som inte återvänder till bosättningsmedlemsstaten skall ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat vars lagstiftning han senast omfattades av.
  3. Den arbetslösa person som avses i punkt 2 första meningen
    skall registrera sig som arbetssökande vid den behöriga arbetsförmedlingen i den medlemsstat där han är bosatt, underkasta sig det kontrollförfarande som organiseras där och rätta sig efter de villkor som fastställs i denna medlemsstats lagstiftning. Om personen väljer att även registrera sig som arbetssökande i den medlemsstat där han hade sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare skall han uppfylla de skyldigheter som är tillämpliga i den medlemsstaten.
  4. Tillämpningen av punkt 2 andra meningen och av punkt 3 andra meningen samt arrangemangen för informationsutbyte, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan institutioner och organ i bosättningsmedlemsstaten och den medlemsstat där personen senast var sysselsatt skall fastställas i tillämpningsförordningen.
  5. a) Den arbetslösa person som avses i punkt 2 första och andra meningarna skall erhålla förmåner i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sitt senaste arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare. Förmånerna skall utges av institutionen på bosättningsorten.
    b) En arbetstagare som inte är gränsarbetare och som har beviljats förmåner på bekostnad av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av skall dock vid återkomsten till bosättningsmedlemsstaten till att börja med erhålla förmåner i enlighet med artikel 64, varvid förmånerna enligt led a inte skall utgå under den period personen erhåller förmåner enligt den lagstiftning som han senast omfattades av.
  6. De förmåner som utges av institutionen på bosättningsorten enligt punkt 5 skall fortsatt bekostas av denna. Den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av skall dock med förbehåll för punkt 7 ersätta den behöriga institutionen på bosättningsorten med hela det förmånsbelopp som utgetts av den senare institutionen under de första tre månaderna. Ersättningsbeloppet under denna period får inte överstiga ersättningsbeloppet vid arbetslöshet enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning. I det fall som avses i punkt 5 b skall den period under vilken förmånerna utges enligt artikel 64 dras av från den period som avses i andra meningen i denna punkt. Förfarandena för ersättning skall fastställas i tillämpningsförordningen.
  7. Den ersättningsperiod som anges i punkt 6 skall emellertid förlängas till fem månader när den berörda personen under de föregående 24 månaderna har fullgjort anställningsperioder eller perioder som egenföretagare på minst 12 månader i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av när sådana perioder skulle ge rätt till arbetslöshetsförmåner.
  8. För syftet med punkterna 6 och 7 får två eller flera medlemsstater eller deras behöriga myndigheter föreskriva om andra sätt för ersättning eller avstå från all ersättning mellan institutioner under deras jurisdiktion.

Artikel 65a

Särskilda bestämmelser för helt arbetslösa gränsarbetare med egen verksamhet om inget system finns i bosättningsmedlemsstaten för arbetslöshetsförmåner som omfattar egenföretagare

  1. Genom undantag från artikel 65 ska den helt arbetslösa person vilken som gränsarbetare senast fullgjort försäkringsperioder som egenföretagare eller perioder som egenföretagare som erkänns för beviljande av arbetslöshetsförmåner i en annan medlemsstat än personens bosättningsmedlemsstat och vars bosättningsmedlemsstat anmält att det inte finns möjlighet för någon kategori av egenföretagare att omfattas av ett system för arbetslöshetsförmåner i den medlemsstaten, registrera sig vid och ställa sig till förfogande för arbetsförmedlingen i den medlemsstat där han eller hon senast bedrev verksamhet som egenföretagare och ska, när han eller hon ansöker om förmåner, fortsätta att uppfylla villkoren i den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning. Den helt arbetslösa personen får som en kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i bosättningsmedlemsstaten.
  2. Förmånerna ska utges till den helt arbetslösa person som avses i punkt 1 av den medlemsstat vars lagstiftning han eller hon senast omfattades av, i enlighet med den lagstiftning som den medlemsstaten tillämpar.
  3. Om den helt arbetslösa person som avses i punkt 1 inte vill ställa sig eller fortsätta att stå till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat där personen senast bedrev verksamhet efter att ha registrerat sig där och vill söka arbete i bosättningsmedlemsstaten ska artikel 64, utom artikel 64.1 a, också tillämpas. Den behöriga institutionen får förlänga den period som anges i artikel 64.1 c första meningen, som dock inte får överskrida den tid under vilken personen har rätt till förmåner.

Artikel 1 – Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
(…)
(f) gränsarbetare: en person som har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat men som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.
(…)
(j) bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt.

Förordning nr 987/2009

Artikel 56

Arbetslösa personer som har varit bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga medlemsstaten 

  1. När en arbetslös person beslutar att, i enlighet med artikel 65.2 eller artikel 65a.1 i grundförordningen, ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande även i den medlemsstat som inte utger förmånerna genom att registrera sig som arbetssökande där, ska personen underrätta institutionen och arbetsförmedlingen i den medlemsstat som utger förmånerna om detta.
    På begäran av arbetsförmedlingen i den medlemsstat som inte utger förmånerna, ska arbetsförmedlingen i den medlemsstat som utger förmånerna överlämna relevanta upplysningar om den arbetslösa personens registrering och arbetssökande.
  2. Om det enligt tillämplig lagstiftning i de berörda medlemsstaterna krävs att den arbetslösa personen fullgör vissa skyldigheter och/eller vidtar vissa åtgärder för att söka arbete, ska de skyldigheter och/eller åtgärder som ska fullgöras respektive vidtas i den medlemsstat som utger förmånerna äga företräde.
    Det faktum att den arbetslösa personen inte har fullgjort alla de skyldigheter och/eller vidtagit alla de åtgärder som krävs i den medlemsstat som inte utger förmånerna, ska inte påverka de förmåner som beviljats i den andra medlemsstaten.
  3. Vid tillämpningen av artikel 65.5 b i grundförordningen ska institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning arbetstagaren senast omfattades av, på begäran av institutionen på bosättningsorten, meddela den institutionen om arbetstagaren har rätt till förmåner enligt artikel 64 i grundförordningen.

Artikel 11

Kriterier för fastställande av bosättningsort

  1. Om två eller flera medlemsstaters institutioner har skilda uppfattningar när det gäller att fastställa bosättningsorten för en person som omfattas av grundförordningen, ska dessa institutioner i samförstånd fastställa var den berörda personen har sina huvudsakliga intressen, på grundval av en samlad bedömning av alla tillgängliga uppgifter om relevanta fakta, vilket skulle kunna omfatta följande:
    a) Vistelsens varaktighet och kontinuitet på de berörda medlemsstaternas territorier.
    b) Personens situation, inbegripet:
    i) Verksamhetens art och särskilda karaktär, särskilt platsen där verksamheten vanligtvis utövas, verksamhetens stadigvarande karaktär och ett anställningsavtals varaktighet.
    ii) Personens familjesituation och personens familjeband.
    iii) Utövandet av oavlönad verksamhet.
    iv) När det gäller studerande, deras inkomstkälla.
    v) Personens bostadsförhållanden, särskilt huruvida bostaden har permanent karaktär.
    vi) Den medlemsstat där personen anses vara bosatt för skatteändamål.
  2. Om de berörda institutionerna efter övervägande av olika kriterier som grundar sig på relevanta fakta enligt punkt 1 inte kan komma överens, ska den berörda personens avsikt såsom den framgår av sådana fakta och omständigheter, särskilt skälen till att personen har flyttat, anses vara avgörande för fastställandet av personens faktiska bosättningsort.

Föreskrift

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (IAFFS 2015:1) om övergång mellan stater

2 § En arbetslös person har rätt till inträde i den arbetslöshetskassa vars verksamhetsområde närmast motsvarar den sysselsättning han eller hon hade i arbetslandet om han eller hon omfattas av 

  1. artikel 65.5 a Europaparlamentet och rådets förordning (EG) 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, eller
  2. artikel 71.1 a) ii eller b) ii Rådets förordning (EEG) 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

Första stycket gäller även för den som dessa bestämmelser ska tillämpas på med stöd av avdelning III i Avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergi-gemenskapen. IAFFS 2020:4.

Rättspraxis

C-76/76 Di Paolo

I detta förhandsavgörande anges kriterier för att avgöra bosättningen för personer som omfattas av artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004), men som inte är gränsarbetare. Av domen framgår att bosättningslandet är det land där en person är stadigvarande bosatt och där han eller hon har sitt stadigvarande intressecentrum, även om personen arbetar i en annan medlemsstat. Om en bosättning är stadigvarande avgörs utifrån dess varaktighet och kontinuitet före flytten. Den omständigheten att en person har kvar sin familj i en medlemsstat är inte i sig tillräcklig för att han eller hon ska anses vara bosatt i den staten, men kan utgöra bevis för att så är fallet. Vidare uttalade domstolen att en fast anställning i en medlemsstat är en presumtion för att personen är bosatt där, även om familjen bor kvar i en annan medlemsstat. Andra faktorer av betydelse vid bedömningen av bosättning är längden av vistelsen och syftet med flytten till en annan medlemsstat, den nya anställningens karaktär samt personens avsikter såsom de framstår när samtliga omständigheter beaktas.

Domstolen framhåller att bestämmelserna i artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004) ska tolkas restriktivt eftersom de är ett undantag från den allmänna regeln i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 61.2 i förordning nr 883/2004).

C-102/91 Knoch

Detta mål rörde en person som hade arbetat i ett land, men var bosatt i ett annat. Då hon blev arbetslös fick hon arbetslöshetsersättning från det före detta arbetslandet.

Domstolen slog fast att det faktum att personen hade arbetslöshetsersättning och sökte arbete i det före detta arbetslandet inte var ett avgörande kriterium när bosättningsorten skulle bestämmas enligt artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004). Ett sådant faktum kan på sin höjd utgöra en indikation på att personens bosättning kanske skulle ha flyttats till denna stat om personen ifråga hade fått en anställning där. Domstolen hänvisade till Di Paolo-målet och konstaterade att det inte finns någon tidsbegränsning vad gäller tillämpningen av artikeln, utan att en person kan omfattas av bosättningslandets lagstiftning oavsett hur länge han eller hon har varit borta därifrån.

Vidare följer av domen att när en oäkta gränsarbetare återvänder till sitt bosättningsland med beviljad ersättning från sitt före detta arbetsland enligt bestämmelserna i artikel 69 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 64 i förordning nr 883/2004), ska bosättningslandet under denna period inte betala ut någon arbetslöshetsersättning. Enligt artikel 12.1 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 10 i förordning nr 883/2004), som stadgar om att förmåner inte får sammanträffa, ska därefter den period då personen har fått ersättning enligt det före detta arbetslandets lagstiftning avräknas från ersättningsperioden i hans eller hennes bosättningsland.

C-236/87 Bergemann

I detta förhandsavgörande fann domstolen att artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004) skulle tillämpas för en person som var anställd i en medlemsstat och under semestern hade bosatt sig i en annan medlemsstat av familjeskäl och inte återvänt till arbetslandet för att arbeta. Domstolen fann att personen inte var en gränsarbetare eftersom hon inte hade arbetat i ett land medan hon var bosatt i ett annat, men att hon skulle kunna bedömas som en oäkta gränsarbetare med hänsyn till övriga omständigheter i domen. Personen ifråga kunde därmed få rätt till arbetslöshetsersättning i bosättningslandet.

C-444/98 de Laat

I detta avgörande slog domstolen fast att de kriterier som ska tillämpas för att bestämma huruvida en gränsarbetare ska anses som delvis eller helt arbetslös i den mening som avses i artikel 71.1 a i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65.1-2 i förordning nr 883/2004) ska vara enhetliga gemenskapskriterier. Bedömningen kan alltså inte grunda sig på kriterier som följer av nationell rätt. Domstolen uttalade vidare att det endast är om arbetstagaren helt saknar anknytning till den behöriga medlemsstaten och är helt arbetslös som han eller hon måste anmäla sig som arbetslös på bosättningsorten. I det aktuella fallet fortsatte den sökande att vara anställd av ett och samma företag, men på deltid, i en annan medlemsstat än den där han var bosatt, samtidigt som han sökte heltidsarbete. Domstolen uttalade att personen skulle betraktas som delvis arbetslös och att ersättningen skulle betalas ut av den behöriga institutionen i arbetslandet.

C-655/13 Mertens

Frågan i detta förhandsavgörande var om artikel 71.1 a i) i förordning 1408/71 (motsvaras av artikel 65.1 i förordning nr 883/2004) ska tolkas så, att den utgör hinder för att en gränsarbetare ska anses vara delvis arbetslös, om vederbörande omedelbart efter det att en heltidsanställning har upphört hos en arbetsgivare anställs för färre arbetstimmar hos en annan arbetsgivare i samma medlemsstat.

Domstolen uttalade att en arbetstagare endast kan anses vara helt arbetslös om arbetstagaren har slutat arbeta helt. Det saknar därför betydelse att det företag som gränsarbetaren hade en heltidsanställning hos inte är detsamma som det företag som gränsarbetaren därefter erhöll en deltidsanställning.

Domstolen kom i målet fram till att en gränsarbetare som omedelbart efter det att en heltidsanställning har upphört hos en arbetsgivare i en medlemsstat erhåller en deltidsanställning hos en annan arbetsgivare i samma medlemsstat, ska anses vara en delvis arbetslös gränsarbetare i den mening som avses i bestämmelsen.

C-131/95 Huijbrechts 

Domstolen slog i detta avgörande fast att artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004) innebär att det före detta arbetslandets skyldigheter endast upphävs tillfälligt under den period då den arbetslöse är bosatt i en annan medlemsstat. Detta medför att när den berörda personen, efter att ha uppburit arbetslöshetsersättning i sitt bosättningsland, bosätter sig i sitt före detta arbetsland, är det detta land som ska fortsätta att betala ut arbetslöshetsersättning. Den ersättning som har betalats ut i det tidigare bosättningslandet ska då beaktas.

C-443/11 Jeltes m.fl.

I detta avgörande slog domstolen fast att artikel 65 i förordning nr 883/2004 inte skulle tolkas mot bakgrund av det tidigare målet Miethe (C-1/85 Miethe).

En fråga var om det tidigare målet Miethe fortfarande var relevant när det gällde tolkningen av artikel 65.2 i förordning nr 883/2004. Domstolen uttalade att bestämmelserna i artikel 65 skulle förstås så att en helt arbetslös gränsarbetare som hade behållit sådana personliga och yrkesmässiga band med den medlemsstat där han eller hon hade sin senaste anställning och hade större chanser att ta sig in på den arbetsmarknaden skulle ges möjligheten att, som en kompletterande åtgärd, ställa sig till förfogande för arbetsförmedlingen i den staten. Gränsarbetaren skulle inte erhålla arbetslöshetsersättning från den staten utan endast erhålla hjälp till omställning. Till grund för detta anförde domstolen att det inte framgick av lydelsen i artikel 65.2 att en sådan arbetstagare skulle erhålla arbetslöshetsersättning från staten där han eller hon hade haft sin senaste anställning. Domstolen fann därför att artikel 65 i förordning nr 883/2004 inte skulle tolkas mot bakgrund av det tidigare målet Miethe.

Domstolen uttalade även att reglerna om fri rörlighet för arbetstagare, som särskilt återfinns i artikel 45 FEUF, skulle tolkas så, att de inte utgör hinder för att den medlemsstat där personen i fråga hade sin senaste anställning i enlighet med nationell rätt vägrade att bevilja en helt arbetslös gränsarbetare - som har störst chans att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden i denna medlemsstat – arbetslöshetsersättning på grund av att arbetstagaren inte var bosatt inom denna medlemsstats territorium. Detta följde av bestämmelserna i artikel 65 i förordning nr 883/2004 att det var lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten som var tillämplig.

Artikel 65 berörs dessutom bl.a. i EU-domstolens domar i målen Mouthaan (C-39/76), Aubin (C-227/81), Guyot (C-128/83), Cochet (C-145/84), Reibold (C-216/89), Toosey (C-287/92), van Gestel (C-454/93), Naruschawicus (C-308/94).