På iaf.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

IAF Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

Kapitel 5 - Artikel 61 - Sammanläggning av kvalifikationsperioder för rätt till ersättning

När försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare vilka har fullgjorts i ett tidigare arbetsland kan läggas samman med perioder i det senaste arbetslandet enligt artikel 61 i förordning nr 883/2004.

I detta kapitel återges endast de artiklar och paragrafer som har relevans i kapitlet. Vidare återges artiklarna och paragraferna enligt den senaste lydelsen i respektive författning. Det kan därför finnas övergångsbestämmelser i tidigare författningar som fortfarande gäller. Se riksdagens, regeringens, IAF:s och den europeiska kommissionens webbsidor för ytterligare information om författningstexten respektive övergångsbestämmelser.

Nytt rättsfall

Nytt rättsfall angående glapp i försäkringsperioden, Kammarrätten i Jönköpings dom den 28 april 2016 i mål nr 1338-15. HFD lämnade ej prövningstillstånd i frågan, mål nr 3085-16.

Förordning nr 883/2004

Artikel 61

Särskilda bestämmelser för sammanläggning av försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare

  1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, i vars lagstiftning
    förvärv, bibehållande, återfående eller varaktighet av rätt till
    förmåner grundas på antingen fullgjorda försäkringsperioder,
    anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, skall i nödvändig utsträckning beakta de försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare som fullgjorts enligt varje annan medlemsstats lagstiftning, som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning institutionen tillämpar.
  2. Om emellertid rätten till förmåner enligt den tillämpliga lagstiftningen grundas på fullgjorda försäkringsperioder, skall de anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare som fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning endast beaktas i de fall då de skulle ha betraktats som försäkringsperioder om de hade fullgjorts i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen.
  3. Utom i de fall som avses i artikel 65.5 a skall punkt 1 i
    denna artikel tillämpas endast om den berörda personen senast i enlighet med den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs, har fullgjort
    - försäkringsperioder, om det i lagstiftningen krävs försäkringsperioder,
    - anställningsperioder, om det i lagstiftningen krävs anställningsperioder,
    eller
    - perioder av verksamhet som egenföretagare, om det i lagstiftningen krävs perioder av verksamhet som egenföretagare.

Artikel 1 – Definitioner 

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
(…)
(t) försäkringsperiod: avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med försäkringsperioder.

(u) anställningsperiod eller period som egenföretagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt
vilken de har fullgjorts, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder som egenföretagare.

Förordning nr 987/2009

Artikel 54.1

Artikel 12.1 i tillämpningsförordningen ska även gälla för artikel 61 i grundförordningen. Utan att de berörda institutionernas underliggande skyldigheter åsidosätts, får den berörda personen till den behöriga institutionen lämna en handling som har utfärdats av den institution i medlemsstaten vars lagstiftning denne omfattades av under sin senaste period av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, vilken anger de perioder som personen har fullgjort enligt den lagstiftningen.

Artikel 12.1

När artikel 6 i grundförordningen tillämpas ska den behöriga institutionen vända sig till institutionerna i de medlemsstater vars lagstiftning den berörda personen även har omfattats av för att fastställa alla perioder som fullgjorts enligt deras lagstiftning.

Rättspraxis

Rättspraxis i EU-domstolen

C-388/87 Warmerdam-Steggerda 

En person arbetade under en tid i Skottland och återvände sedan till Holland för att ansöka om arbetslöshetsersättning. Arbetet i Skottland var försäkrat avseende industriolyckor, men inte mot arbetslöshet. Förhandsavgörandet gäller sammanläggning av en sådan anställningsperiod vid tillämpning av artikel 67.1 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 61.1 andra stycket i förordning nr 883/2004). Domstolen fann att artikel 67.1 inte hindrar att den behöriga institutionen lägger samman anställningsperioder, som har fullgjorts i ett annat medlemsland, trots att dessa perioder i det landets lagstiftning betraktas som försäkrade perioder för en annan socialförsäkringsgren.

I avgörandet uttalade domstolen även att den behöriga institutionen i det land där en person ansöker om ersättning måste beakta oförsäkrade anställningsperioder som har fullgjorts i ett annat medlemsland, som om dessa var anställningsperioder fullgjorda enligt lagstiftningen i det senare landet. Detta gäller dock under förutsättning att perioderna skulle ha betraktats som försäkringsperioder om de hade fullgjorts i det land där en person ansöker om ersättning.

C-126/77 Frangiamore

Detta förhandsavgörande gäller tolkningen av villkoret som anges i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 61.1 andra stycket i förordning nr 883/2004). Domstolen ansåg att det inte är nödvändigt att en anställningsperiod som har fullgjorts i ett annat land än där den behöriga institutionen finns, och som enligt lagstiftningen i landet där den har fullgjorts är en försäkringsperiod, måste vara en försäkringsperiod även i det land där den behöriga institutionen finns, för att den ska beaktas. Villkoret i artikel 67.1 gäller enbart för perioder som inte definieras som försäkringsperioder enligt lagstiftningen i det land där perioderna har fullgjorts.

C-372/02 Adanez-Vega

En spansk medborgare, boende i Tyskland, fullgjorde obligatorisk militärtjänstgöring i Spanien. En av frågorna som behandlades i domen var den behöriga institutionens skyldighet att beakta försäkrings- eller anställningsperioder som en person har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Domstolen fann att obligatorisk militärtjänstgöring som fullgörs i en annan medlemsstat är en anställningsperiod i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 61.1 i förordning nr 883/2004) om den definieras som sådan enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat, eller betraktas som likvärdig med en anställningsperiod enligt den medlemsstatens lagstiftning. Villkoret i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 61.2 i förordning nr 883/2004) innebär att en medlemsstat inte är skyldig att lägga samman anställningsperioder för personer som har en försäkringsperiod från en annan medlemsstat efter sin senaste försäkringsperiod i det land där personen ansöker om ersättning.

C-88/95, C-102/95, C-103/95 Losada m.fl. samt C-320/95 Alvite

Av dessa avgöranden framgår att det i förordningen inte fastställs några villkor för hur anställnings- och försäkringsperioder ska fullgöras och att det därför är nationella institutioner och domstolar som utifrån den nationella lagstiftningen ska avgöra om en period är fullgjord anställnings- eller försäkringsperiod, som innebär att villkoret i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 61.2 i förordning nr 883/2004) uppfylls. Först när det kan konstateras att villkoret om fullgjorda perioder är uppfyllt, ska prövningen övergå till att gälla om de nationella bestämmelserna om ersättningsrätt uppfylls genom att perioder som har fullgjorts i andra medlemsstater läggs samman.

Artikel 61 berörs dessutom bl.a. i EU-domstolens dom i målet van Noorden (C-272/90).

Rättspraxis i svenska domstolar

Kvarstå i svensk arbetslöshetskassa under arbete i ett annat land

En person behöll sitt medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa under arbete i Spanien. Frågan i målet gällde om detta faktum medförde inkomstförsäkringsskydd under arbetet i det andra medlemslandet. Regeringsrätten uttalade att frågan om medlemskap i arbetslöshetskassorna är självständigt reglerad i förhållande till frågan om försäkringsskydd. Som reglerna är konstruerade finns det därför inte något hinder för den enskilde att vara medlem i en arbetslöshetskassa, även om medlemskapet av någon anledning inte skulle medföra rätt till försäkringsskydd. Enligt förordningens lagvalsregler upphörde den aktuella personens försäkringsskydd när hon började arbeta i Spanien. Om detta också innebar att hennes medlemskap i kassan upphörde är en associationsrättslig fråga som inte omfattas av regleringen i förordningen. Regeringsrätten fann att personen i fråga hade upprätthållit sitt medlemskap i kassan under den tid då hon arbetade i annat land, eftersom hon hade fortsatt att betala medlemsavgiften och eftersom det inte fanns något beslut om att medlemskapet hade upphört. (RÅ 2008 ref. 90, mål nr 494-08).

Kammarrätterna i Stockholm och Göteborg har i en rad avgöranden konstaterat att bibehållet medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa under oförsäkrat arbete i Danmark ger rätt till ersättning i inkomstbortfallsförsäkringen. (Kammarrätten i Stockholms domar den 29 januari 2009 i mål nr 5115-07, den 13 februari 2009 i mål nr 6612-07 samt den 16 mars 2009 i mål nr 450-07. Kammarrätten i Göteborgs dom den 2 november 2009 i mål nr 5671-08).

En gränsarbetares rätt till medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa vid 64 år

Den sökande arbetade i Danmark och var bosatt i Sverige. I maj 2013 blev hon arbetslös. För att få svensk inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning, begärde den sökande inför kommande arbetslöshet, utträde ur den danska arbetslöshetskassan och ansökte om medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa.

Kassan avslog hennes begäran då hon vid ansökningstillfället hade fyllt 64 år. Vid omprövning vidhöll kassan sitt beslut. Den sökande överklagade till förvaltningsrätten, som fann att den sökande genom att utnyttja sin rätt till fri rörlighet kommer i ett sämre läge än en person som väljer att både bo och arbeta i Sverige. Åldersgränsen i 34 § LAK får inte utgöra hinder för att bevilja den sökande medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa.

Kammarrätten konstaterar att den sökande har använt sin rätt till fri rörlighet genom att förvärvsarbeta i en annan medlemsstat. Hon har enligt 34 § LAK vägrats medlemskap i en arbetslöshetskassa på den grunden att hon fyllt 64 år. En sådan bestämmelse kan, enligt kammarrätten, hindra eller avskräcka en arbetstagare från att lämna landet för att arbeta i en annan medlemsstat. Kammarrätten instämmer därför i förvaltningsrättens bedömning att bestämmelsen utgör ett hinder för den fria rörligheten inom EU och därmed står i strid med gemenskapsrätten. Det går därmed inte att neka den sökande medlemskap i en arbetslöshetskassa på den grunden att hon vid tidpunkten för ansökan fyllt 64 år, om den sökande är en gränsarbetare. (Kammarrätten i Stockholms dom den 17 december 2014 i mål nr 4799-14)

Arbetslandets bedömning

En person fick permitteringsersättning utbetald efter att han hade blivit permitterad från sitt arbete i Norge. I Norge jämställs tid med permitteringsersättning med en anställningsperiod och perioden angavs därför på intyg E 301 som tid jämställd med en anställningsperiod. Kammarrätten fann att det saknar betydelse att tiden med permitteringsersättning inte jämställs med förvärvsarbete enligt svensk rätt. Den permitterade tiden skulle därmed tillgodoräknas vid bedömningen av om personen uppfyllde ett arbetsvillkor enligt svensk rätt. (Kammarrätten i Stockholms dom den 8 april 2005 i mål nr 8258-03).

Avbrott i försäkringsperioden

En person arbetade i Storbritannien och var försäkrad fram till den 2 januari 2012. Under perioden 3 - 31 januari 2012 var personen oförsäkrad i Storbritannien och inte medlem i en svensk arbetslöshetskassa. Personen ansökte och beviljades inträde i en svensk arbetslöshetskassa från den 1 februari 2012. Kammarrätten konstaterade att vid ansökan om arbetslöshetsersättning i april 2012 så hade personen inte en sammanhängande försäkringsperiod om minst tolv månader och därmed inte rätt till inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning. (Kammarrätten i Jönköpings dom den 28 april 2016 i mål nr 1338-15, HFD lämnade ej prövningstillstånd i frågan, mål nr 3085-16).

En person påbörjade arbete i Danmark den 1 juli 2007 och beviljades medlemskap i en dansk arbetslöshetskassa från och med den 4 juli 2007. Personen stod kvar som medlem i en svensk arbetslöshetskassa under juli månad. Med hänsyn till den korta oförsäkrade tiden och övriga omständigheter i målet, samt att personen hade följt IAF:s dåvarande rekommendationer, ansåg Kammarrätten att han hade gjort vad som kunde krävas för att säkerställa en sammanhållen försäkringsperiod. Han hade därmed rätt till inkomstrelaterad ersättning, eftersom medlemsvillkoret var uppfyllt. (Kammarrätten i Stockholms dom den 30 september 2009 i mål nr 859-09).

Tidpunkt för beräkning av ramtid vid sammanläggning av perioder efter arbete i annat land

Kammarrätten har ansett att en sökande har rätt att lägga samman arbetad tid i ett annat EU-land med arbetad tid i Sverige först när den sökande har arbetat i Sverige och inte från inskrivningstillfället vid Arbetsförmedlingen.

Den sökande arbetade i Luxemburg fram till den 31 juli 2008. Han beviljades arbetslöshetsersättning från Tyskland och flyttade till Sverige den 4 november 2008 med bibehållen ersättning. Den sökande skrev in sig på Arbetsförmedlingen den 14 november 2008 och arbetade första gången i Sverige i mars 2009. Hans ersättning från Tyskland upphörde den 9 februari 2009 och han ansökte därefter om arbetslöshetsersättning från den svenska arbetslöshetskassan.

Kammarrätten konstaterar att den sökande ska ha arbetat här i landet för att omfattas av den svenska arbetslöshetsförsäkringen, enligt art. 61.2 i förordning nr 883/2004. Kammarrätten menar att den sökande har rätt till sammanläggning enligt EU-reglerna först när han har arbetat i Sverige och inte från inskrivningstillfället vid Arbetsförmedlingen. Ramtiden blir därför mars 2008 – februari 2009. Den sökande uppfyller inte något arbetsvillkor under perioden. Kammarrätten upphäver därmed förvaltningsrättens beslut och fastställer arbetslöshetskassans beslut. (Kammarrätten i Jönköpings dom den 21 november 2011 i mål nr 2651-10).

Övrigt

Sammanläggningsprincipen

Enligt artikel 61 i förordning nr 883/2004 kan den som blir arbetslös i en medlemsstat, men som inte har arbetat där tillräckligt länge eller i tillräcklig omfattning för att uppfylla villkoren för att få arbetslöshetsersättning tillgodoräkna sig arbete som han eller hon tidigare har utfört i en eller flera andra medlemsstater. Detta följer av den så kallade sammanläggningsprincipen, som avser både anställningsperioder och perioder som egenföretagare. Denna princip gäller även för försäkringsperioder som har fullgjorts i andra medlemsländer.

Syftet med principen om sammanläggning är att tillförsäkra personer som har arbetat som anställda eller har bedrivit verksamhet som egenföretagare social trygghet, även om arbetet eller verksamheten som företagare har ägt rum i ett annat medlemsland. Sammanläggningsprincipen är även ett instrument för att den grundläggande principen om personers fria rörlighet ska kunna förverkligas.

Observera att rätten till arbetslöshetsersättning prövas enligt de kvalificeringsperioder som krävs i den nationella lagstiftningen. Artikel 61 innebär endast att perioder som har fullgjorts i andra medlemsländer ska beaktas i denna prövning.

Grundläggande förutsättningar för sammanläggning

En första förutsättning för att få ersättning är att den sökande omfattas av försäkringssystemet i det land där han eller hon ansöker om ersättning. Detta kräver som regel att personen ifråga senast har arbetat där. Det är den nationella lagstiftningen som är avgörande för villkoren för att omfattas av landets försäkringssystem. Vidare kan enligt artikel 61.2 i förordning nr 883/2004 perioder endast läggas samman om personen ifråga närmast före arbetslösheten har arbetat eller varit försäkrad i det land där han eller hon ansöker om arbetslöshetsersättning. Bedömningen av om villkoret i artikel 61.2 är uppfyllt görs enligt nationella regler. Bestämmelsen i artikel 61.2 syftar till att det land där den arbetslösa personen senast arbetade ska bära kostnaden för utbetalningen av arbetslöshetsersättning.

Vissa länder kräver utöver detta att det utförda arbetet måste ha varat under en viss tidsperiod eller ha haft en viss omfattning för att perioder som har fullgjorts i andra medlemsländer ska få sammanläggas. Något sådant krav finns inte i svensk rätt. För att omfattas av svensk arbetslöshetsförsäkring och för att kunna tillgodoräkna sig perioder som fullgjorts i andra medlemsländer krävs alltså att den sökande senast har arbetat i Sverige.

Det bör kunna krävas att arbetet är verkligt och faktiskt, och inte enbart syftar till att personen ska komma in i försäkringssystemet, för att han eller hon ska anses ha uppfyllt villkoret i artikel 61.2 och därmed omfattas av ett lands försäkringssystem. Observera att detta är en analogi från EU-domstolens praxis gällande arbete som krävs för att omfattas av arbetstagarbegreppet i EG-fördragets artikel 39 (motsvaras av artikel 45 i FEUF) som handlar om arbetstagarnas fria rörlighet (jfr. C-413/01 Ninni-Orasche, ej refererat ovan).

Undantag från artikel 61.2

Undantag från förutsättningen om utfört arbete i artikel 61.2 gäller i de fall som anges i förordningens artikel 65.5.a, d.v.s. helt arbetslösa personer som under sitt senaste arbete har varit bosatta i ett annat land än arbetslandet. Personer som omfattas av dessa bestämmelser kan dessutom få inträde i en svensk arbetslöshetskassa utan att först ha arbetat i Sverige. Detta följer av 2 § IAFFS 2015:1, se vidare i avsnittet om artikel 65. Vidare gäller ett undantag från arbetskravet för personer som omfattas av Nordiska konventionens så kallade femårsregel, se relevant avsnitt.

Försäkringsperioder som sammanfaller och omvandling

Ytterligare en förutsättning för att sammanläggning ska kunna ske är att försäkringsperioder som har fullgjorts i olika länder inte sammanfaller. Om detta finns regler i artikel 12.2-4 i förordning nr 987/2009.

Om perioder som har fullgjorts enligt olika medlemsländers lagstiftning anges i olika tidsenheter ska de omvandlas, om detta behövs för att perioderna ska kunna läggas samman. I artikel 13 i förordning nr 987/2009 finns regler för omvandling av perioder som uttrycks i fem-, sex- respektive sjudagarsvecka.

Arbetslandets bedömning

Enligt definitionerna av en försäkrings- respektive anställnings- eller egenföretagarperiod i artiklarna 1 t och 1 u i förordning nr 883/2004 avgörs klassificeringen av en period enligt den lagstiftning som var tillämplig när perioden fullgjordes. I de flesta fall är detta arbetslandets lagstiftning. Av detta följer att en försäkringsperiod eller anställnings-/egenföretagarperiod som har fullgjorts enligt ett annat lands lagstiftning, ska beaktas oavsett om den hade varit en sådan period om den hade fullgjorts i Sverige.

Sammanläggning för att uppfylla arbetsvillkor och medlemsvillkor 

Om en person uppfyller arbetsvillkoret genom att lägga samman perioder med utfört arbete som har fullgjorts i andra medlemsländer, kan han eller hon beviljas arbetslöshetsersättning i den svenska grundförsäkringen.

För att arbete som har utförts i ett annat land ska kunna tillgodoräknas för rätt till arbetslöshetsersättning i den svenska inkomstbortfallsförsäkringen, krävs att perioden klassificeras som en försäkringsperiod enligt lagstiftningen i det land där arbetet har utförts. (Se nedan om effekten av att kvarstå i en svensk arbetslöshetskassa under arbete utomlands). Dessutom krävs medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa samt att medlemsvillkoret är uppfyllt för att inkomstrelaterad ersättning ska kunna beviljas. Den som inte beviljas inträde i en arbetslöshetskassa, eller som inte uppfyller medlemsvillkoret, kan endast beviljas ersättning med grundbeloppet, även om han eller hon lägger samman försäkringsperioder fullgjorda i ett eller flera andra medlemsländer.

Vid sammanläggning enligt artikel 61.1 första stycket, ska försäkringsperioder beaktas i nödvändig utsträckning för att uppfylla medlemsvillkoret. (Se vidare nedan om sammanhängande försäkringsperiod). Gäller det däremot en oförsäkrad anställnings- eller egenföretagarperiod som har fullgjorts enligt ett annat lands lagstiftning, kan denna, enligt artikel 61.1 andra stycket in fine, beaktas endast om personen i fråga skulle ha varit försäkrad i Sverige om perioden hade fullgjorts enligt svensk lagstiftning. En sådan period kan endast läggas till grund för rätt till arbetslöshetsersättning i grundförsäkringen.

Gemensamt för både arbetsvillkoret och medlemsvillkoret är att perioder som har fullgjorts i andra länder endast ska beaktas i nödvändig utsträckning. Detta innebär att man bara ska gå så långt tillbaka i tiden att villkoren uppfylls.

Sammanhängande försäkringsperiod

För att uppfylla medlemsvillkoret krävs att personen som ansöker om arbetslöshetsersättning har varit försäkrad under en period som är sammanhängande. Enligt det kammarrättsavgörande som refererades ovan (mål nr 859-09) ansågs dock ett kortare avbrott i försäkringsperioden kunna godkännas under förutsättning att den sökande har gjort vad han eller hon har kunnat för att få en sammanhållen försäkringsperiod.

Likvärdiga omständigheter eller händelser

Artikel 5 b i förordning nr 883/2004 fastslår principen om att behandla vissa omständigheter eller händelser som har inträffat inom ett annat medlemslands territorium som om dessa skulle ha inträffat i det land vars lagstiftning ska tillämpas. Vid sammanläggningssituationer innebär detta till exempel att omständigheter och händelser som enligt ALF ska ses som överhoppningsbar tid då ramtiden bestäms, ska beaktas oavsett om dessa har ägt rum i ett annat medlemsland eller i Sverige.

Övergångsbestämmelse

Artikel 87.2 i förordning nr 883/2004 anger att alla perioder som har fullgjorts enligt ett medlemslands lagstiftning före den dag då förordning nr 883/2004 börjar tillämpas, ska beaktas då rättigheter enligt förordningen fastställs. Bestämmelsen innebär med andra ord att även perioder som har fullgjorts före den 1 maj 2010 ska beaktas vid sammanläggning enligt artikel 61.

Tillämpningsregler

Den handling som avses i artikel 54.1 i förordning nr 987/2009, och som ska användas för att ange uppgifter om fullgjorda försäkrings- och anställnings- eller egenföretagarperioder, benämns intyg U1. I Sverige är det arbetslöshetskassorna som utfärdar intyg U1, på begäran av arbetstagaren. Intyget utfärdas av den arbetslöshetskassa där den berörda personen senast var medlem. För den som inte har varit medlem i en svensk arbetslöshetskassa utfärdas intyg U1 av Arbetslöshetskassan Alfa.

När en person ansöker om arbetslöshetsersättning i Sverige efter att ha arbetat i ett annat EU/EES-land ska arbetslöshetskassan ta ställning till sammanläggning av perioder. Om personen har lämnat ett intyg U1 ska arbetslöshetskassan utgå från intyget. Om arbetslöshetskassan behöver ytterligare uppgifter kan begäran ske till det andra medlemslandets institutioner genom SED U001. I SED U001 anges även om det rör sig om en gränsarbetare eller en person som inte är gränsarbetare. Som svar på begäran redovisar institutionerna i medlemsstaterna där den berörda personen tidigare har arbetat personens anställnings- och försäkringshistorik i SED U002. För gränsarbetare och oäkta gränsarbetare som vid hel arbetslöshet anmäler sig hos Arbetsförmedlingen i bosättningslandet redovisas anställnings- och försäkringshistorik i SED U017. Som regel är det endast nödvändigt att begära dessa uppgifter, om personen inte redan uppfyller villkoren för rätt till ersättning genom arbete och försäkrad tid i Sverige.

Observera bestämmelsen i artikel 2.2 i förordning nr 987/2009 som anger att institutionerna utan dröjsmål ska tillhandahålla eller utbyta alla uppgifter som är nödvändiga för att kunna fastställa rättigheter och skyldigheter för de personer som omfattas av grundförordningen.

För övergångsperioden, från och med den 1 maj 2010 och tills dess att arbetslöshetsförsäkringen har anslutits till det elektroniska systemet för informationsutbyte, gäller särskilda rutiner för utbyte av information mellan institutioner. Se avsnittet ”Samarbete och informationsutbyte”.

AMS-meddelande 1/2001

Tolkning av intyg som inte är kompletta

Meddelandet har fortsatt relevans i de delar som gäller tolkningen av intyg E 301, då detta inte är komplett. När arbetslöshetskassan tolkar ett intyg E 301 som är utfärdat av den behöriga myndigheten i ett annat EU/EES-land kan kompletterande dokument i viss utsträckning användas om det utfärdade intyget har brister. Sådana dokument kan vara kopior på lönebesked, skattebesked, arbetsgivarintyg etc. Om intyget, trots de kompletterande dokumenten, inte med säkerhet kan tolkas, ska arbetslöshetskassan begära ett nytt, reviderat intyg från den utländska myndigheten.