Förordning

Förordning (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring

Företagares arbetslöshet

5 a §   En företagare som har upphört att bedriva näringsverksamhet enligt 35 eller 35 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och som därefter på grund av en skyldighet enligt lag eller annan författning vidtar en åtgärd i den upphörda näringsverksamheten, ska anses som arbetslös vid bedömningen av hans eller hennes rätt till arbetslöshetsersättning. Förordning (2010:736).

5 b §   En företagare som har upphört att att bedriva näringsverksamhet enligt 35 eller 35 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och som därefter vidtar en avvecklingsåtgärd i den upphörda näringsverksamheten som inte hade varit möjlig att vidta innan företagaren upphörde att bedriva verksamheten, ska anses som arbetslös vid bedömningen av hans eller hennes rätt till arbetslöshetsersättning.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen får meddela föreskrifter om vad som ska anses vara en avvecklingsåtgärd enligt första stycket. Förordning (2010:736).

5 c §   En företagare som har upphört att bedriva näringsverksamhet enligt 35 eller 35 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och som därefter hyr ut lokal eller arrenderar ut mark som nyttjats eller brukats i näringsverksamheten, ska anses som arbetslös vid bedömningen av hans eller hennes rätt till arbetslöshetsersättning.

Första stycket gäller under förutsättning att företagaren inte tidigare hyrt ut lokalen eller arrenderat ut marken i näringsverksamheten. Förordning (2010:1179).

5 d §   Trots vad som anges i 35 § tredje stycket lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring får en bedömning enligt första stycket samma paragraf göras redan tre år från det att näringsverksamheten återupptogs av företagaren eller av en närstående person till denne. Förordning (2023:420).

5 e §   Har upphävts genom förordning (2020:523).

Ersättning till personer som kombinerat anställning med företagande

5 f §   Dagsförtjänsten för en sökande som kombinerat anställning med företagande enligt 37 b § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring bestäms enligt följande.

Underlaget för beräkning av dagsförtjänsten från företaget bestäms enligt 37 § lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Dagsförtjänsten beräknas sedan till en tvåhundrasextiondel av underlaget och multipliceras med 22. Produkten multipliceras med antalet månader inom ramtiden som den sökande bedrivit näringsverksamhet.

Den framräknade inkomsten av näringsverksamheten adderas med den sökandes sammanlagda inkomst från anställning under ramtiden. Summan divideras med 51,96 veckor och beräknas därefter enligt 25 a § nämnda lag. Förordning (2020:503).

5 g §   En sökande som före arbetslösheten kombinerat anställning på deltid om minst 17 timmar per vecka med att bedriva näringsverksamhet om högst tio timmar i genomsnitt per vecka har rätt till arbetslöshetsersättning för det inkomstbortfall som uppstår när anställningen upphör.

Första stycket gäller under förutsättning att deltidsanställningen och näringsverksamheten bedrivits parallellt under minst sex månader och att näringsverksamheten inte utökas i samband med arbetslösheten. Den genomsnittliga veckoinkomsten från näringsverksamheten får inte heller överstiga tre gånger den högsta dagpenning som får betalas ut inom arbetslöshetsförsäkringen. Förordning (2020:503).

Företagare som är yrkesfiskare

6 §   En företagare som bedriver fiske för sin huvudsakliga försörjning och som är medlem i en arbetslöshetskassa med yrkesfiske som verksamhetsområde ska anses som arbetslös vid bedömningen av hans eller hennes rätt till arbetslöshetsersättning, om det är tillfälligt avbrott i fiskeverksamheten och avbrottet beror på ishinder eller andra väderleksförhållanden. Förordning (2011:9).

6 a §   Ersättning vid tillfälligt avbrott i fiskeverksamheten får inte lämnas för någon dag under de fyra första veckorna efter det att en sökande har återupptagit en fiskeverksamhet som tidigare upphört enligt 35 § första och andra styckena eller 35 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.
Förordning (2010:2023).

6 b §   Ersättning vid sådant tillfälligt avbrott i fiskeverksamheten som beror på ishinder lämnas för högst sextio dagar per år.

Till den som uteslutande bedriver bottengarnsfiske lämnas ersättning vid tillfälligt avbrott som beror på ishinder eller andra väderleksförhållanden för sammanlagt högst tjugo dagar per år.

Vid sådant tillfälligt avbrott i fiskeverksamheten som beror på andra väderleksförhållanden än ishinder och som inträffar utomlands lämnas ersättning endast för de dagar när sökanden tvingas ligga i en sådan nordisk nödhamn som Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen har godkänt. Förordning (2010:2023).

Källa: http://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1997-835.html

Övergångsbestämmelser

2010:2023

1. Denna förordning träder i kraft den 31 januari 2011.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ersättningsperioder för vilka karenstiden enligt 21 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring har börjat löpa före ikraftträdandet. Dock ska äldre föreskrifter inte gälla längre än till den tidpunkt då tillfälligt avbrott i fiskeverksamheten upphör första gången efter ikraftträdandet.

2020:220

1. Denna förordning träder i kraft den 13 april 2020.
2. Bestämmelsen i 5 d § ska dock tillämpas för tid från och med den 1 januari 2020.
3. […]

2020:221

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2021 i fråga om 5 d § […].
2. […]
3. Den upphävda 5 d § gäller dock fortfarande för uppehåll i näringsverksamhet som har inletts före ikraftträdandet.

2020:523

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024. Förordning (2022:1840).
2. Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande för arbetslöshetsersättning som avser tid före ikraftträdandet.

2023:420

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.
2. Om näringsverksamheten återupptogs under perioden 2020–2023 gäller äldre föreskrifter. 

Föreskrift

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (IAFFS 2018:2) om arbetslöshetsförsäkring

Kap. 6 Företagare

Avvecklingsåtgärd i näringsverksamhet som har upphört

1 § En sådan avvecklingsåtgärd som avses i 5 b § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring är en enstaka åtgärd som endast kräver en begränsad arbetsinsats och som inte kan anses som en fortsättning på den tidigare bedrivna näringsverksamheten.

Exempel på en enstaka avvecklingsåtgärd enligt första stycket är 

- avregistrering av F-skatt, 

- avregistrering av moms, 

- avregistrering hos Bolagsverket, 

- återkallande av tillstånd, 

- försäljning av lokaler, 

- försäljning av fastigheter, 

- försäljning av inventarier, 

- försäljning av återstående lager, 

- uppsägning av hyresavtal, 

- upprättande av PM till kommunen om miljöskadlig verksamhet, 

- saneringsåtgärd efter miljöfarlig verksamhet, 

- åtgärd med anledning av konkurs, 

- åtgärd med anledning av likvidation, 

- indrivning av kvarstående fakturor, 

- åtgärd med anledning av verksamhetsanknutna tvister, eller 

- annan liknande åtgärd.

Dagsförtjänst

2 § Arbetslöshetskassan ska beräkna en företagares dagsförtjänst till en tvåhundrasextiondel av årsinkomsten. Om näringsverksamheten inte har bedrivits ett helt år, räknas det brutna året som en så stor del av tvåhundrasextio som motsvarar de månader då verksamheten bedrivits i förhållande till ett helt år. Vid en bruten månad ska det faktiska antalet arbetsdagar räknas med.

Preliminärt beräknad dagpenning

3 § Arbetslöshetskassan ska besluta om en preliminärt beräknad dagpenning om den sökande helt saknar beslut om slutlig skatt på inkomst av verksamheten för den tid som dagsförtjänsten ska grundas på när arbetslösheten börjar.  Underlaget för beräkningen av dags- förtjänsten ska då grundas på inkomst av verksamheten för det beskattningsår som beslutet om slutlig skatt ska komma att avse.

Detta gäller även när dagsförtjänsten enligt artikel 62.3 rådets förordning (EG) 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ska grundas på inkomst från den senaste perioden av verksamhet som egenföretagare i ett annat medlemsland, och det saknas dokument som styrker inkomsten. 

Om den slutliga beräkningen leder till en höjning av dagpenningen, ska dagpenningen räknas upp retroaktivt från arbetslöshetens första dag.

Förarbete

Definition av företagare

Med företagare avses enligt 34 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring personer som direkt eller indirekt äger eller är delägare i näringsverksamhet som de är personligen verksamma i och som de har ett väsentligt inflytande över. Denna definition av företagare uppfattas som otydlig och har gett upphov bl.a. till tolkningsproblem. Därför föreslås att en ny definition av begreppet företagare förs in i lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Av motiven till lagändringen framgår bl.a. följande. Det huvudsakliga kriteriet för att betraktas som företagare blir att personen bedriver näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § första stycket (1999:1229) inkomstskattelagen. Sökanden måste därmed uppfylla de kriterier som ställs på näringsverksamhet, nämligen att det ska handla om en varaktig och självständig verksamhet som drivs med vinstsyfte. 

Nuvarande förutsättning att den sökande ska ha varit personligen verksam i företaget bör ersättas med att den sökande personligen utför arbete i verksamheten, i syfte att tydliggöra att det för att bedömas som företagare att den sökande faktiskt arbetat i verksamheten. Kriteriet att den sökande måste ha ett väsentligt inflytande över verksamheten bör bibehållas. Med väsentligt inflytande avses att den sökande har ett inflytande på verksamheten som varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor del beror på dennes kompetens samt de åtgärder och ställningstaganden som han eller hon har gjort i verksamheten se prop. 1992/93:150 bilaga 8 s. 65). För att avgöra om så har varit fallet måste en sammanvägning av samtliga relevanta omständigheter göras i varje enskilt ärende. Regeringen avser inte att ändra på den sakliga bedömningen av vad som avses med väsentligt inflytande.

Genom att knyta företagarbegreppet i arbetslöshetsförsäkringen till kriterierna i inkomstskattelagen anser regeringen att gränsen mellan hobbyverksamhet och näringsverksamhet blir tydlig.

Regeringen föreslår därför att företagare enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring definieras såsom en fysisk person som bedriver näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen och som hon eller han personligen utför arbete i och har väsentligt inflytande över. (Prop. 2009/10:120 s. 77-78)

Royaltyinkomster

När det gäller royaltyinkomster framgår bl.a. följande i motivuttalandena. Royaltyinkomster regleras inkomstskattemässigt i 13 kap. 11 § inkomstskattelagen. Förevarande förslag innebär att en sökande för att anses som företagare i den mening som avses i lagen om arbetslöshetsförsäkring, måste bedriva sådan näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen. För att en verksamhet ska betraktas som näringsverksamhet enligt inkomstskattelagen, krävs att det är fråga om förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Med yrkesmässigt avses att det ska vara fråga om en verksamhet som bedrivs varaktigt och med vinstsyfte. Uppfylls inte samtliga kriterier för näringsverksamhet deklarerar den sökande i stället inkomsten som löntagare. Därutöver förutsätter regeringens förslag att en sökande personligen utfört arbete i verksamheten samt har ett väsentligt inflytande över den. En sökande som endast får royalty utan att uppfylla ovanstående krav bör enligt regeringens uppfattning inte riskera att bedömas som företagare. (Prop. 2009/10:120 s. 78)

Överlåtelse av verksamhet

Av regeringens motivuttalanden framgår bl.a. följande beträffande
överlåtelse av verksamhet.

För att en företagare ska upphöra att bli betraktad som företagare måste företagaren visa att inte något av kriterierna i 34 § ALF längre är uppfyllda. Detta innebär att han eller hon inte får äga några andelar i verksamheten, utföra något arbete i verksamheten eller ha ett väsentligt inflytande över verksamheten.

En företagare kan skilja sig från sin verksamhet genom att överlåta den. I normalfallet är företagaren inte att betrakta som företagare efter överlåtelsen under förutsättning att han eller hon inte längre uppfyller något av kriterierna för att anses som företagare. Om en sökande däremot i anslutning till överlåtelsen arbetar vidare i verksamheten anses denne normalt sett inte vara skild från företaget. En helhetsbedömning av flera faktorer måste göras för att kunna konstatera om en företagare i tillräcklig mån har avskiljt sig från verksamheten.

Denna bedömning blir särskilt problematisk vid överlåtelse till närstående.
Det föreslås att det införs en bestämmelse i lagen om arbetslöshetsförsäkring som reglerar frågan om överlåtelse av verksamhet. Regeringen anser att företagare som överlåter näringsverksamhet men som fortsätter att utföra arbete i verksamheten eller har ett väsentligt inflytande över densamma även efter överlåtelsen bör anses vara företagare. Detsamma bör gälla när företagandet utgörs av medlemskap i en ekonomisk förening och medlemskapet har upphört.

Vidare framhålls följande. För att den som varit företagare inte längre ska betraktas som företagare krävs att den sökande inte längre uppfyller något av de tre kriterier som gjort att han eller hon bedömts som företagare i arbetslöshetsförsäkringen. Det räcker inte att den sökande genom ett avyttrande avhänder sig sin verksamhet. Han eller hon får inte heller utföra något arbete i verksamheten eller ha något väsentligt inflytande över densamma för att ha rätt till arbetslöshetsersättning (väsentligt inflytande se prop. 1992/93:150 bil 8 s. 65). För att avgöra om den sökande har ett väsentligt inflytande över verksamheten måste en sammanvägning av samtliga relevanta omständigheter göras i varje enskilt ärende. Regeringen avser inte att ändra på den sakliga bedömningen av vad som avses med väsentligt inflytande. Regeringen anser att det ankommer på den sökande att visa på att han eller hon inte längre har ett väsentligt inflytande. (Prop. 2009/10:120 s. 79-80)

Undantag från företagarbegreppet 

Nödvändiga åtgärder

Vid bedömningen av om en sökande ska anses som företagare enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring ska nödvändiga åtgärder som vidtagits i verksamheten på grund av oförutsedda händelser inte anses utgöra personligen utfört arbete enligt regeringens förslag.

Av motivuttalandena framgår bl.a. följande. Regeringen anser att det finns situationer där vissa åtgärder bör kunna tillåtas utan att det anses som att den sökande personligen utfört arbete i verksamheten. Redan i dag är det enligt arbetslöshetskassornas tillämpning möjligt att vidta vissa s.k. skyddsinsatser. Regeringen anser att denna möjlighet bör regleras i lag och att det införs en bestämmelse i lagen om arbetslöshetsförsäkring som klargör att nödvändiga åtgärder som vidtagits på grund av oförutsedda händelser inte ska bedömas som att den sökande utfört arbete i verksamheten. Begreppet nödvändiga åtgärder som vidtagits på grund av oförutsedda händelser bör motsvara de skyddsinsatser som är tillåtna i dag enligt arbetslöshetskassornas tillämpning. Sådana åtgärder bör accepteras endast i de fall det handlar om åtgärder som utförs för att hindra förstörelse av egendom dvs. händelser av force majeure karaktär. De situationer som avses är arbete som har föranletts av tekniska störningar, väderförhållanden eller andra oförutsedda händelser t.ex. åtgärder som är nödvändiga vid översvämningar eller omhändertagande av stormfälld skog vilket kan kräva en stor arbetsinsats under en kort tid. Det är dock viktigt att arbetsinsatsen är begränsad och inte i egentlig mening hindrar någon från att stå till arbetsmarknadens förfogande eller utföra annat arbete.

Regeringen vill tydliggöra att det ankommer på den sökande att kontakta sin arbetslöshetskassa när det uppstår en situation vilken denne känner sig tveksam till om åtgärden kan vidtas eller inte. Den sökande har ansvar för att säkerställa att han eller hon inte vidtar sådana åtgärder som medför att rätten till arbetslöshetsersättning riskerar att ifrågasättas. (Prop. 2009/10:120 s. 81-82)

Arbete av ideell karaktär

Vid bedömningen av om en sökande ska anses vara företagare enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring ska enligt regeringens förslag arbete av ideell karaktär inte anses utgöra personligen utfört arbete. I motivuttalandena anges följande:

Föräldrar som tillsammans bedriver en kooperativ ekonomisk förening i syfte att ordna sin egen barnomsorg och styrelseledamöter i bostadsrättsföreningar riskerar att betraktas som företagare enligt gällande bestämmelser. Det arbete som en enskild lägger ned i en sådan verksamhet är normalt inte av omedelbar ekonomisk karaktär. Arbetet är snarare av ideell karaktär, även om verksamheten bedrivs i former som gör att den uppfyller kraven för näringsverksamhet. Regeringen anser att företagarbegreppet i arbetslöshetsförsäkringen bör begränsas så att denna typ av arbete inte omfattas.

(Prop. 2009/10:120 s 82)

Företagares arbetslöshet

Regeringen föreslår följande beträffande företagares arbetslöshet. En företagare som upphör att bedriva näringsverksamhet ska anses vara arbetslös så snart han eller hon inte vidtar några åtgärder i näringsverksamheten. Som åtgärder anses inte nödvändiga åtgärder som vidtagits på grund av oförutsedda händelser.

Om näringsverksamheten återupptas av företagaren eller av en närstående person till denne får bedömningen av företagares arbetslöshet enligt ovanstående definition göras tidigast fem år från det att näringsverksamheten återupptogs.

Om en företagare inte är att anse som arbetslös enligt ovanstående definition ska företagaren anses som arbetslös när verksamheten i näringsverksamheten vid en samlad bedömning har upphört definitivt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om när en företagare ska anses som arbetslös i andra fall än som framgår av lagen. 

Av motivuttalandena framgår bl.a. att nuvarande regelverk har kritiserats för att vara otydligt och ge upphov till tolkningsproblem vilket lett till olika beslut i likartade ärenden.  Det framgår vidare att det även har framförts önskemål om att företagare ska ha möjlighet till fler tillfälliga uppehåll i verksamheten i syfte att stimulera nyföretagande, förhindra kapitalförstöring samt öka möjligheterna för företagare att återuppta en verksamhet.

Det föreslås därför att det i lagen om arbetslöshetsförsäkring införs en bestämmelse som innebär att en företagare som upphör att bedriva näringsverksamhet ska anses vara arbetslös så snart han eller hon inte vidtar några åtgärder i verksamheten.  I detta avseende görs ingen skillnad på om upphörandet är definitivt eller tillfälligt. Det väsentliga är att företagaren har upphört att bedriva näringsverksamhet. 

Avsikten med regeln är att förenkla bedömningen av företagares arbetslöshet så att sökanden, snabbare än idag, kan få sin ersättning utbetald och ändå i framtiden ha möjlighet att återuppta sin verksamhet. Detta gäller under förutsättning att den sökande står till arbetsmarknadens förfogande enligt 9 § lagen om arbetslöshetsförsäkring. (Prop. 200910:120 s. 82-84)

Uppehåll i verksamhet

När det gäller uppehåll i verksamheten innebär den föreslagna regeln att en företagare kan anses arbetslös vid flera uppehåll i verksamheten. Av motivuttalandena framgår bl.a. följande. Möjligheten att få arbetslöshetsersättning vid flera uppehåll i verksamheten får emellertid inte utformas så att arbetslöshetsersättningen blir ett stöd till företagare vars verksamhet har dålig lönsamhet. Det föreslås därför att det införs en väntetid för en upprepad tillämpning av den föreslagna regeln, genom att regeln begränsas på så sätt att den endast får tillämpas om det förflutit minst fem år sedan näringsverksamheten återupptogs av företagaren eller närstående till denne.  Regeringen anser att otillbörligt utnyttjande av bestämmelsen som inkomstförstärkning under lågsäsong kan förhindras. Med hänsyn till detta anses det inte heller finnas skäl att bibehålla formuleringen av att uppehållet inte får vara av säsongskaraktär. Regeringen anser att den föreslagna femårsbegränsningen är tillräcklig och rimlig för att företagare ska ges en, i förhållande till arbetstagare, likartad möjlighet till arbetslöshetsersättning vid arbetslöshet.  Femårsbegränsningen förhindrar att personer som bedriver säsongsverksamheter missbrukar möjligheten att lägga en verksamhet vilande.

Det framhålls vidare att en grundläggande förutsättning för att få arbetslöshetsersättning är att den arbetssökande är arbetslös.  För att den som bedriver näringsverksamhet innan arbetslösheten ska kunna ha rätt till arbetslöshetsersättning krävs antingen att det inte vidtas några åtgärder i verksamheten eller att näringsverksamheten vid en samlad bedömning kan anses ha upphört definitivt.  Att en arbetssökande skulle kunna få arbetslöshetsersättning sedan han eller hon upphört att vidta åtgärder i en viss verksamhet men samtidigt skulle kunna fortsätta att bedriva annan verksamhet utan restriktion skulle enligt regeringens uppfattning kunna leda till konkurrenssnedvridning. Det framhålls att det även fortsättningsvis kommer att finnas möjlighet att behålla ett företag under arbetslöshet genom att få det godkänt som bisyssla.

Det betonas att en sökande inte vidtar några åtgärder i verksamheten för att denne ska kunna få arbetslöshetsersättning.  Att en sökande bor på en fastighet som beskattas som näringsfastighet kan enligt regeringen inte anses vara sådana åtgärder som avses i den föreslagna bestämmelsen.
När det gäller nödvändiga åtgärder vid oförutsedda händelser anser regeringen att de åtgärder som får vidtas bör vara de samma som om en sökande ska anses vara företagare eller inte enligt 34 § lagen om arbetslöshetsförsäkring. (Prop.2009/10:120 s. 84-86)

Närståendebegreppet

Av motivuttalandena framgår bl.a. följande. Rätten till ersättning har enligt nuvarande lydelse av bestämmelsen, då företagare tillfälligt upphört med verksamheten, varit knuten både till personen och företaget i fråga för att minska risken för att exempelvis en familj som driver ett företag ges möjlighet att flera gånger lägga ned verksamheten tillfälligt genom att växelvis låta familjemedlemmarna ingå i företaget. Enligt regeringens mening är den skatterättsliga definitionen av närstående enligt inkomstskattelagen (1999:1229) inte tillräcklig för att täcka alla de relationer som bör regleras i lagen om arbetslöshetsförsäkring. Närståendebegreppet bör därför ges en vidare innebörd i lagen om arbetslöshetsförsäkring för att omfattas av personer som inte omfattas av det skatterättsliga begreppet. Regeringen anser att begreppet närstående person föreslås bli infört i bestämmelsen men att begreppet inte behöver definieras i lagtexten. (Prop. 2009/10:120 s 86) 

Definitivt upphörande av verksamhet

Av motivuttalandena framgår att det föreslås en särskild bestämmelse i lagen om arbetslöshetsförsäkring i de fall huvudregeln gällande företagares arbetslöshet inte är tillämplig. I dessa fall bör en företagare anses arbetslös när företagarens näringsverksamhet vid en samlad bedömning har upphört definitivt.

Det föreslås vidare att det i 36 § tas in en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har möjlighet att meddela föreskrifter om när en företagare ska anses som arbetslös i andra fall än som framgår av lagen (Prop. 2009/10:120 s 86-87)

Beräkning av dagsförtjänst för företagare

Regeringen anser att dagsförtjänst för företagare ska grundas på den inkomst från verksamheten som framgår av den senaste taxeringen, eller om det är mer förmånligt för företagaren, på den genomsnittliga inkomsten från verksamheten under de två år som föregår inkomståret i den senaste taxeringen.

I motiven till förslaget om lagändring uttalas bl.a. följande: ”Enligt huvudregeln i 37 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring beräknas företagares arbetslöshetsersättning på den genomsnittliga inkomsten under de tre senaste åren före avvecklingsåret. Denna regel medför att en företagare som driver sin verksamhet med dålig lönsamhet in i det sista, riskerar att få en sämre dagsförtjänst än om verksamheten lagts ned tidigare. Regeln motverkar därför enligt regeringens uppfattning, försök att driva företag vidare. (---) Genom att arbetslöshetsersättningen enligt förslaget helt grundas på taxerade inkomster kan uppgifterna enkelt kontrolleras. Att ersättningen grundas på den inkomst som framgår av den senaste taxeringen bör underlätta administrationen avsevärt jämfört med nuvarande regelverk. Även det alternativa beräkningssättet, att ersättningen beräknas på den genomsnittliga inkomsten från verksamheten under de två år som föregår inkomståret i den senaste taxeringen leder till en minskning av den administrativa bördan då intyg endast krävs för två år jämfört med nuvarande tre år.

(---) Regeringen anser att dagsförtjänsten bör spegla den sökandes inkomst före arbetslösheten. Även för anställda gäller principen om att den senaste tolvmånadersperioden ska ligga till grund för beräkning av den sökandes dagsförtjänst. Till skillnad från anställda löper emellertid företagare, som driver vidare en verksamhet med dålig lönsamhet, risken att få en lägre dagpenning än om han eller hon lägger ned verksamheten på ett tidigare stadium. Genom det föreslagna alternativa beräkningssättet, enligt vilket dagpenningen grundas på den genomsnittliga inkomsten från verksamheten under de två år som föregår inkomståret i den senaste taxeringen, vill regeringen skapa incitament för företagare att driva företag vidare även när företaget tillfälligt går sämre. Detta får dock inte leda till en orimlig särbehandling av företagare i arbetslöshets- försäkringen och regeringen anser därför att det föreslagna beräkningssättet är rimligt. (Prop. 2009/10:120 s 87-88)

Redan idag kan arbetslöshetskassan besluta om preliminärt beräknad dagpenning åt företagare om det saknas deklaration eller kontrolluppgifter. I arbetsmarknadsutskottets betänkande uttalas följande:

Om den slutliga beräkningen leder till en höjning av dagpenningen ska dagpenningen räknas upp retroaktivt. Frågan om att vid behov göra en preliminär beräkning bör enligt utskottets mening kunna regleras genom verkställighetsföreskrifter.

(2009/10:AU 13 s 15)

Dagsförtjänsten grundad på inkomst av anställning 

För en företagare som upphör att bedriva näringsverksamhet inom 24 månader från det att den startades, föreslås att dagsförtjänsten får grundas på företagarens tidigare anställning eller, om det är mer förmånligt för företagaren, på företagarens inkomst från verksamheten under den tid som verksamheten har bedrivits. När dagsförtjänsten grundas på tidigare anställning ska prövning av om arbetsvillkoret uppfyllts avse tid i anställningen. Därvid ska ramtiden avse de tolv månader som närmast föregått den månad som den sökande startade sin verksamhet.
Av motivuttalandena framgår bl.a. följande. I dag kan företagare som lägger ned sin verksamhet inom tolv månader och som före tiden som företagare haft en varaktig anknytning till arbetsmarknaden som anställd, få dagsförtjänsten baserad på den tidigare anställningen. Regeringen anser att denna tidsperiod bör utökas, varigenom företagaren får rimlig tid på sig att pröva sina affärsidéer och etablera sitt företag.

Vidare framgår att regeringen anser att möjligheten för den sökande att få sin ersättning beräknad på tidigare anställning får anses gynnande för företagare. Grundprincipen i arbetslöshetsförsäkringen för att kunna få inkomstrelaterad ersättning är att arbetsvillkoret måste vara uppfyllt inom den tid då sökanden var medlem i en arbetslöshetskassa. Att frångå denna princip anser regeringen vara en alltför generös särreglering för företagare jämfört med anställda. För att inkomstrelaterad ersättning ska kunna lämnas anser regeringen att prövningen av om arbetsvillkoret ska anses uppfyllt ska avse tid i anställningen. Vidare måste arbetsvillkoret vara uppfyllt under tid som en sökande varit medlem i en arbetslöshetskassa. Det bör också regleras att ramtiden i de fall ersättningen grundas på tidigare anställning ska avse de tolv månader som närmast föregått den månad som den sökande startade sin verksamhet. Syftet med regeln är till för att stärka skyddet för den som vill pröva en affärsidé och inte för dem som under en kort tid driver en verksamhet och därefter påbörjar en ny verksamhet. (Prop. 2009/10:120 s. 88-89)

Beräkning av dagsförtjänst för personer som kombinerat anställning med företagande

Av förarbetena till lagändringen framgår att när dagsförtjänst ska fastställas för personer som under ramtiden kombinerat anställning med företagande föreslås att dagsförtjänsten ska fastställas utifrån inkomst från både näringsverksamheten och anställningen. Detta gäller inte personer som fått en anställning eller näringsverksamhet godkänd som bisyssla. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om de villkor för fastställande av och rätt till ersättning som får gälla för personer som kombinerat anställning med företagande.

Av motiven till lagändringen framgår vidare bl.a. följande. Enligt arbetslös- hetskassornas tillämpning får personer som under ramtiden före arbetslösheten har kombinerat anställning med företagande, sin dagsförtjänst beräknad på inkomst från både anställningen och näringsverksamheten. Denna tillämpning bör enligt regeringen regleras i lag och det bör klargöras att detta inte gäller för den som fått en anställning eller näringsverksamhet godkänd som bisyssla.

Personer som har en deltidsanställning och samtidigt i begränsad omfattning är engagerade i näringsverksamhet omfattas enligt arbetslöshetskassornas tillämpning av den s.k. 17/10-regeln.  Dessa personer kan om de förlorat sin anställning ha rätt till ersättning utan att behöva lägga näringsverksamheten vilande eller avveckla verksamheten. För att en verksamhet ska kunna godkännas som ett deltidsföretag enligt den s.k. 17/10 – regeln måste verksamheten ha bedrivits varaktigt högst tio timmar per vecka jämsides med anställningen om minst 17 timmar per vecka. Inkomsten från verksamheten får inte överstiga tre gånger högsta dagpenning per vecka. Verksamheten får inte utvidgas i tid efter arbetslöshetens inträde.

Regeringen anser att möjligheten att bedriva näringsverksamhet i begränsad omfattning vid sidan av en deltidsanställning utan att förlora rätten till arbetslöshetsersättning bör finnas kvar. Det föreligger svårigheter vid beräkning av dagpenning för denna grupp, och det kan finnas behov av att bestämma villkoren för beräkning av dagsförtjänst.

De specifika villkor som ska gälla för personer som kombinerar företagande med anställning kan regleras på förordningsnivå. (Prop. 2009/10:120 s 90-91)

Rättspraxis

Begreppet företagare 

Innebörden av företagarbegreppet

Den sökande beviljades tillsammans med sin man arbetslivsutveckling (ALU) från slutet av september 1995 till den sista mars 1996 för att planera och undersöka förutsättningarna för att starta en lokal TV-station. I mitten av april 1996 registrerades som enskild firma hos Patent- och registreringsverket (PRV) Kenbi Media TV Gotland med mannen som ensam innehavare. Arbetsförmedlingen beviljade både mannen och den sökande starta-eget-bidrag den 1 april – den 31 december 1996 med anledning av verksamheten inom företaget. Den sökande hade under perioden med ALU och perioden med starta-eget-bidrag tillsammans med sin man hjälpt till att starta företaget, och därvid kontaktat myndigheter, företag och deltagit i andra förberedelser. Efter den 31 december 1996 hade hon inte kunnat erbjudas fortsatt arbete. Hon anmälde sig i början av januari 1997 som arbetslös hos arbetsförmedlingen. Mannen bedrev fortsatt verksamhet i företaget.

Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande:

Enligt 34 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring gäller som förutsättning för att en person skall anses som företagare bl.a. att han eller hon äger eller är delägare – direkt eller indirekt – i näringsverksamhet. För att (...) ska anses som företagare krävs således att hon äger del i den näringsverksamhet som registrerats som enskild firma med hennes make som innehavare.

(...) har uppgivit att hon inte äger del i näringsverksamheten. Det har inte påståtts att hennes uppgift om detta är oriktig och den motsägs inte heller av utredningen i målet. Hon skall därför inte anses som företagare i den mening som avses i ALF. (...) kan därmed inte på den av underinstanserna åberopade grunden förvägras rätt till arbetslöshetsersättning.

(RÅ 2001 ref 16, mål nr 1717-1998).

Frågan i målen var om en sökande som äger ett aktieförvaltande aktiebolag ska anses som företagare i arbetslöshetsförsäkringens mening.

HFD fann att sökandes AB vars enda verksamhet var att förvalta ett aktieinnehav i ett annat bolag inte utgjorde sådan näringsverksamhet som avses i 13 kap. l § första stycket IL. Eftersom sökandes AB följaktligen inte bedriver sådan näringsverksamhet som avses i 13 kap. l första stycket IL kan inte NNs innehav i detta bolag föranleda att sökande ska anses som företagare i den mening som avses i 34 § ALF. (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 27 september 2017 i mål nr 6860-16 6861-16).

Indirekt ägande och väsentligt inflytande

Högsta förvaltningsdomstolen anser att definitionen av företagare enligt 34 § ALF även omfattar näringsverksamhet som sökande bedriver indirekt genom ett aktiebolag eller annan juridisk person. Även fråga om väsentligt inflytande.

Den sökande var tillsammans med sin make verksam i ett fåmansbolag i vilket hon ägde 49 procent av aktierna samt var styrelsesuppleant. De resterande 51 procent av aktierna ägdes av hennes make som var ensam ordinarie styrelseledamot.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) tar först ställning till om 34 § ALF är tillämplig på näringsverksamhet som en fysisk person bedriver indirekt genom aktiebolag. Domstolen konstaterar att: "Den nuvarande definitionen av företagare tillkom genom lagstiftning som trädde i kraft 2010. Definitionen har nu kopplats till det skatterättsliga begreppet näringsverksamhet samtidigt som kravet på ägande, direkt eller indirekt, har tagits bort som ett kriterium vid bedömningen av om någon ska anses som företagare. Denna utformning av lagtexten kan tala för att företagardefinitionen inte längre omfattar näringsverksamhet som sökanden bedriver indirekt genom ett aktiebolag eller en annan juridisk person. Lagtextens lydelse bör dock inte tolkas isolerad för sig utan bör ses i sitt rättsliga sammanhang". HFD uttalar bland annat följande: " Kravet i 34 § ALF att en företagare ska vara en fysisk person som bedriver näringsverksamhet får, med beaktande av bestämmelsens rättsliga sammanhang, anses omfatta även verksamhet som bedrivs indirekt i ett aktiebolag. En sådan tolkning har också stöd av uttalanden i förarbetena".

I 34 § ALF uppställs också krav på att sökanden ska ha ett väsentligt inflytande över verksamheten för att betraktas som företagare. Med väsentligt inflytande avses ett inflytande över verksamheten som varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor del berott på dennes kompetens samt de åtgärder och ställningstaganden som han eller hon har gjort i verksamheten. För att avgöra om så varit fallet måste en sammanvägning av samtliga relevanta omständigheter göras i varje enskilt ärende. HFD konstaterar att den sökande genom sin utbildning har kompetens inom bolagets verksamhetsområde samt att hon utfört visst arbete i bolaget. Hon har ägt 49 procent av aktierna i bolaget och varit suppleant för sin make, den ende styrelseledamoten. Alla aktier i bolaget har ägts av makarna. Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet finner domstolen att den sökande får anses ha haft ett väsentligt inflytande över verksamheten i den mening som avses i 34 § ALF och att hon därför ska betraktas som företagare. (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 29 oktober 2014 i mål nr 6679-13.)

Ideellt arbete

Den sökande hade arbetat ideellt inom idrotten. Han var ordförande och firmatecknare såväl i den idrottsförening, som också det aktiebolag som ägdes av föreningen. Han hade lämnat sitt tidigare arbete och ansökte om arbetslöshetsersättning från och med den 13 januari 2012. Arbetslöshetskassan avslog hans ansökan. Förvaltningsrätten liksom kammarrätten fann, efter yrkande, att den sökande skulle betraktas som företagare man att hans aktiviteter i föreningen och bolaget skulle anses utgöra bisyssla.

HFD ansåg att enbart det förhållande att den sökande är ordförande och firmatecknare i bolaget och föreningen inte kan anses innebära att han bedriver näringsverksamhet. Av det följer att den sökande inte kan betraktas som företagare i arbetslöshetsförsäkringens mening. Domstolen konstaterade vidare att prövningen om den sökande är företagare ska ske med utgångspunkt från förhållandena den 13 januari 2012. Fram tills dess var hans arbetsinsatser i bolaget av ideell karaktär, och han hade därmed inte personligen utfört något arbete i bolaget på det sätt som avses i 34 § ALF. (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 22 juni 2015 i mål nr 3927-14)

Av formella skäl engagerad i företag

Den sökandes sambo övertog i slutet av 1991 en symaskinsaffär. Rörelsen var ett aktiebolag och för att kunna behålla denna bolagsform krävdes ytterligare en person som styrelsesuppleant. Den sökande gick därför in som delägare med 20 procent.

Av praktiska skäl blev den sökande även firmatecknare. Avsikten var dock inte att hon skulle delta i bolagets skötsel. Hela tiden som bolaget var verksamt deltidsarbetade hon som undersköterska. Under den aktuella perioden arbetade hon totalt 76 timmar i företaget. Ingen lön betalades ut och hon fick inte heller arbetslöshetsersättning för de timmar då hon arbetade i företaget. Den sökande hade vid sin anmälan om arbetslöshet inte uppgivit till arbetslöshetskassan att hon var delägare i ett aktiebolag.

Regeringsrätten redogjorde för departementschefens uttalande i prop. 1983/84:126 s. 17-18 och gjorde därefter följande bedömning. Den sökande som hade kvar en deltidsanställning sökte heltidsanställning på arbetsförmedlingen. I arbetsintyg intygade den sökande att hon hade arbetat sammanlagt 76 timmar under perioden oktober 1991-november 1992. Hon hade utfört arbete under elva av periodens fjorton månader varierande mellan 1,5 och 12,5 timmar per månad. Den sökandes engagemang i företaget hade även med beaktande av hennes delägarskap och ställning som styrelsesuppleant och firmatecknare, inte varit av sådan omfattning att hon skulle anses som företagare. Den sökande hade följaktligen inte kunnat förvägras arbetslöshetsersättning på den grunden. Återbetalningsskyldighet för den sökande eller rätt att avstänga henne från arbetslöshetsersättning förelåg därmed inte. (RÅ 1998 not 72, mål nr 4074-1995).

Royaltybolag 

Frågan i målet gäller återkrav av utbetald arbetslöshetsersättning, då den sökande hade haft ett så kallat royaltybolag och i sitt företag även utfört annat arbete än royaltyförvaltning och därför skulle betraktas som företagare.

Av kammarrättens domskäl framgår bl.a. följande.
Den sökandes företag hade sedan starten i juni 1995 haft samma verksamhetsinriktning och verksamheten hade i huvudsak bedrivits i samma omfattning. Förutsättningarna hade inte ändrats sedan kassans beslut i september 1998 att den sökande hade rätt att bedriva egen verksamhet på deltid. Kassan hade inte heller gjort gällande att verksamheten gått utöver vad som enligt uppgift från PRV utgjort bolagets verksamhet. Kammarrätten fann därför att arbetslöshetskassan inte ägt ändra beslutet om deltidsföretag till att endast avse förvaltning av royalty. Beslutet om rätt att driva eget företag på deltid gällde således alltjämt och den sökande hade därför rätt att driva verksamheten samtidigt som han fick ersättning från arbetslöshetskassan. Att han i anmälningar om arbetslöshet hade försäkrat att han haft ett företag som endast förvaltade royalty och att han inte hade arbetat i företaget eller haft någon inkomst från detta ändrade inte kammarrättens bedömning.

Kammarrätten konstaterade vidare beträffande återbetalningsskyldigheten att arbetslöshetskassan inte hade gjort gällande att återbetalningsskyldigheten kunde bero på att den sökande skulle ha arbetat i företaget mer än tio timmar per vecka eller att han hade haft inkomst från företaget som överstigit tre gånger den högsta bruttodagpenningen per vecka. Arbetslöshetskassan hade därför enligt kammarrättens bedömning inte haft fog för att på de grunder som angetts i återkravsbeslutet återkräva den sökande på utbetald arbetslöshetsersättning. (Kammarrättens i Stockholm dom den 28 november 2007 i mål nr 2189-06)

Osjälvständig eller självständig uppdragstagare

Frågan i målet är om den sökande ska betraktas som osjälvständig uppdragstagare och behandlas som arbetstagare i försäkringens mening eller om hon ska betraktas som självständig uppdragstagare och därmed behandlas enligt företagarbestämmelserna.

Kammarrätten fann i sina domskäl bl.a. följande. Bolagsbolagets roll är sådan att den normalt, och såvitt avser de anställdas rätt till arbetslöshetsersättning, inte kan jämställas med den som andra arbetsgivare har. Generellt innebär det förhållandet att Bolagsbolaget skjutits in som avtalspart och administratör mellan den egenanställde och det som i praktiken är dennes kunder inte att den egenanställde ska anses som en osjälvständig uppdragstagare i det fall omständigheterna i övrigt är sådana att den egenanställde, utan relationen med Bolagsbolaget, skulle ha ansetts vara självständig uppdragstagare.

Av skälen framgår vidare att det i detta fall finns omständigheter som gör att den enskilde inte kan jämställas med sådana egenanställda som uppenbarligen är självständiga uppdragstagare. Den enskilde har både före och efter anställningen i Bolagsbolaget utfört motsvarande uppdrag som anställd. Det finns mycket små skillnader med vad som gällt under hennes tid som anställd inom ICA-koncernen och under tiden som anställd i Bolagsbolaget. Bl.a. har kundkretsen varit naturligt begränsad till den tidigare arbetsgivarens sfär och självständigheten i yrkesutövningen har naturligt varit stor även när hon varit anställd av ICA. Med särskild hänsyn till detta fann kammarrätten vid en samlad bedömning att den enskilde skulle anses vara en osjälvständig uppdragstagare. (Kammarrätten i Göteborgs dom den 11 maj 2010 i mål nr 3059-09. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd enligt beslut den 18 januari 2011 i mål nr 4218-10).

Uppstart av verksamhet

Frågorna i målen var bl.a. om den sökande ska anses som en företagare enligt 34 § ALF. Den sökande hade vidtagit ett antal åtgärder för att kunna starta egen verksamhet, däribland registreringar för mervärdesskatt och F-skatt samt registrering hos Bolagsverket. Utöver detta hade den sökande även skaffat viss utrustning och skapat en hemsida. Skapandet av hemsidan  var den senaste åtgärden i verksamheten. 

Kammarrätten ansåg vid en sammantagen bedömning, med särskilt beaktande av att alla förberedelser i princip var gjorda, att verksamheten startat vid tidpunkten då hemsidan skapades och att den sökande var att anse som en företagare under den i målet aktuella perioden. (Kammarrätten i Jönköpings dom den 24 september 2019 i mål nr 2613-2614-18). 

Företagares arbetslöshet

Förberedelse av verksamhet

En sökande hade fått näringsverksamhet godkänd som bisyssla med 15 timmar i veckan. Enligt den sökandes handlingsplan som var upprättad av Arbetsförmedlingen skulle den sökande dels utveckla affärsplanen för bisysslan, dels söka andra arbeten. Arbetsförmedlingen konstaterade att han under veckorna 20 till 42 år 2005 inte sökte några arbeten, och underrättade därför arbetslöshetskassan. Arbetslöshetskassan beslutade om återkrav för den aktuella perioden.

I sin begäran om omprövning anförde den enskilde att han hade haft svårt att hinna med att söka arbeten, eftersom han hade lagt ned mycket tid på att utveckla affärsplanen. I överklagandet till länsrätten anförde han däremot att han hade sökt arbeten som inte var anmälda till Arbetsförmedlingen. Länsrätten avslog överklagandet med motiveringen att det fanns fog för beslutet om återbetalningsskyldighet. Rätten ansåg att den sökande inte stod till arbetsmarknadens förfogande och att han genom att ha utökat sin bisyssla var att betrakta som företagare. Kammarrätten fann att det inte fanns anledning att göra någon annan bedömning. (Kammarrättens i Göteborg dom den 8 januari 2009 i mål nr 5033-07).

Den sökande får anses ha visat att han definitivt har upphört med den aktuella näringsverksamheten

Den sökande blev uppsagd med omedelbar verkan. Han förlorade sin firmateckningsrätt och nycklar till lokalerna. Den aktieägare som äger majoriteten av aktierna motsatte sig att han sålde sin aktiedel till någon utomstående samt vägrade betsla marknadsmässigt pris för hans aktier.

Kassan har inte ifrågasatt den sökandes uppgifter men anser att han är att anse som företagare, eftersom han var aktieägare och det bedrevs verksamhet i företaget.

Den sökande klagade hos förvaltningsrätten och förvaltningsrätten biföll hans överklagande på så sätt att han inte skulle betraktas som företagare fr.o.m. den 8 februari 2013.

Kassan klagade till Kammarrätten, som avslog överklagandet.

Kammarrättens bedömning

Enligt kammarrättens bedömning bör ett 30 procentigt innehav av aktierna innebära att ägaren har ett väsentligt inflytande över verksamheten och därför inte upphört definitivt med den aktuella näringsverksamheten. En individuell bedömning måste dock enligt kammarrätten alltid göras.

Med beaktande av att kassan inte ifrågasatt att den sökande helt utestängts från företaget i augusti 2012 och med hänsyn till vad den sökande uppgett om svårigheterna att sälja sitt aktieinnehav, anser kammarrätten att den sökande får anses ha visat att han definitivt har upphört med den aktuella näringsverksamheten vid tidpunkten för uppsägningstidens utgång. (Kammarrättens i Stockholm dom den 26 september 2013 i mål 3505-13).

Den sökandes verksamhet anses ha upphört

Den sökande bedrev advokatverksamhet i aktiebolagsform. Bolaget försattes i konkurs i maj 1994 och kort därefter försattes den sökande själv i personlig konkurs. Han utträdde i anslutning till detta ur Advokatsamfundet. Den sökandes hustru, som också var advokat och anställd i bolaget, övertog bl.a. lokal och inventarier av konkursboet och fortsatte att bedriva verksamhet i ett nybildat bolag. Den sökande anmälde sig som arbetslös den 1 juni 1994 och ansökte om arbetslöshetsersättning från det datum då hans bolag försattes i konkurs i maj 1994. Den 1 april 1995 anställdes han som biträdande jurist i hustruns bolag.

Frågan i målet var om den sökande, verksam som företagare i egen advokatrörelse, skulle anses ha upphört med verksamheten annat än tillfälligt vid bedömningen av rätten till arbetslöshetsersättning.

Regeringsrätten redogjorde för bestämmelserna på området och gjorde en bedömning av vilken framgår följande. Den sökande ägde inte någon del i det av hustrun bildade bolaget. Efter sin personliga konkurs och utträde ur Advokatsamfundet hade han inte kunnat arbeta bl.a. som offentlig försvarare och konkursförvaltare, inom vilka områden han varit verksam, medan hans hustru hade arbetat med ärenden rörande familjerätt och flyktingfrågor. Att frågan om en kommande anställning i hustruns bolag diskuterades kan i förevarande fall ses som naturligt och kunde inte anses vara av avgörande betydelse. Det förhållandet att han sedermera anställdes i detta bolag kunde inte heller återverka på hans rätt till ersättning vid tiden då han anmälde sig arbetslös. Sammanfattningsvis fann Regeringsrätten att omständigheterna i den sökandes fall var sådana att hans verksamhet fick anses ha upphört på sätt som krävdes för rätt till arbetslöshetsersättning. (RÅ 2001 ref 48, mål nr 976-1999). 

Den sökandes verksamhet anses inte ha upphört 

Den sökande drev optikerrörelse i aktiebolagsform. I augusti 1989 sålde han alla aktier i bolaget och utträdde ur styrelsen. I september 1989 upprättades ett anställningsavtal enligt vilket den sökande från och med den 1 januari 1990 var anställd som optiker på heltid i företaget. Avtalet angav vidare att den sökande hade rätt att själv efter eget skön minska sin arbetstid. Han arbetade heltid i företaget till och med början av augusti 1991. Därefter minskade arbetstiden till 20 timmar per vecka på grund av arbetsbrist, och den sökande anmälde sig som arbetssökande vid arbetsförmedlingen.

Av Försäkringsöverdomstolens yttrande framgick följande. Av anställningsavtalet som upprättades efter överlåtelsen framgick att den sökande anställdes på heltid i bolaget men att han själv hade rätt att efter eget gottfinnande minska sin arbetstid.  Handlingarna i målet visade att den sökande efter överlåtelsen fortsatte att arbeta som optiker i företaget, till en början 40 timmar i veckan och fr.o.m. den 5 augusti 1991 20 timmar i veckan. När han i augusti 1991 ansökte om arbetslöshetsersättning var han alltså fortfarande verksam som optiker i det företag som han tidigare ägt och drivit. Försäkringsöverdomstolen ansåg med hänsyn till vad som framkommit i målet att den sökandes personliga verksamhet i rörelsen vid denna tidpunkt inte kunde anses ha upphört.  Han var därför inte att betrakta som arbetslös och var därmed inte berättigad till arbetslöshetsersättning med anledning av sin ansökan i augusti 1991. Två försäkringsdomare var skiljaktiga. (FÖD 1993:20, diarienr 995/92).

Den sökande som överlåtit sin andel i ett bolag ska anses vara företagare

En sökande överlät i augusti 2012 alla sina aktier i ett aktiebolag som hon tidigare var delägare i och i samband med detta avregistrerades hon som styrelseledamot i bolaget. Från och med den 17 september 2012 fick hon anställning vid samma bolag.

Kammarrätten fann att eftersom den sökande hade fortsatt att arbeta i bolaget efter det att hon överlåtit sin andel kunde hon inte anses ha skiljt sig från verksamheten. Hon skulle därför anses vara företagare även efter överlåtelsen enligt bestämmelserna i ALF. Enligt kammarrätten hade hennes arbetsinsats i företaget efter överlåtelsen inte någon betydelse vid denna bedömning. Eftersom den sökande var att anse som företagare var hon inte arbetslös. Hon var enligt kammarrätten därmed inte heller berättigad till arbetslöshetsersättning. (Kammarrättens i Sundsvalls dom den 16 juni 2014 i mål nr 3283-13.)

Den sökande som överlåtit sin andel i ett bolag ska inte anses vara företagare

En sökande överlät 1 november 2013 sin andel av en pizzeria. Enligt köpeavtalet förbehöll han sig äganderätten till samtliga inventarier i verksamheten tills köparen erlagt full betalning. Arbetslöshetskassan ansåg att han fortfarande skulle betraktas som företagare och inte arbetslös vid tillämpningen av 34 a § ALF. Både förvaltningsrätt och kammarrätt fastslog dock att sökande ska betraktas som arbetslös och ha rätt till arbetslöshetsersättning.

Kammarrätten konstaterade att ett ägarförbehåll i sakrättslig mening inte innebar någon kvarstående äganderätt för säljaren. Kammarrätten uttalade att förbehållet inte innebar att sökande utförde arbete i eller hade väsentligt inflytande över verksamheten och inte heller att han hade någon reell äganderätt till inventarierna. Vidare uttalade kammarrätten att det inte heller finns någon annan omständighet som gav anledning att anta att sökande fortsatte att arbeta i verksamheten eller att han hade något inflytande över denna efter överlåtelsen. (Kammarrätten i Jönköpings dom den 8 mars 2016 i mål nr 3197-14. Se även Kammarrätten i Stockholms dom den 31 januari 2014 i mål nr 7011-12).

Den sökande som överlåtit sina aktier i bolag ska anses vara företagare tills avregistrering som VD sker 

Den sökande överlät den 14 maj 2013 samtliga aktier i bolaget för vilket han var verkställande direktör, men han var fortsatt registrerad som VD i bolagsregistret till den 17 oktober 2013. Arbetslöshetskassan avslog hans ansökan om ersättning för tiden den 2 juli – 14 oktober 2013 då de ansåg att han skilt sig från företaget först efter han avregistrerats hos Bolagsverket.

Kammarrätten konstaterade att enligt aktiebolagslagen har ett beslut om den verkställande direktörens avgång eller entledigande verkan först från den tidpunkten då anmälan om registrering kommer in till Bolagsverket eller från den senare tidpunkt som har angetts i beslutet. Enligt aktiebolagslagen har den verkställande direktören skyldigheter och befogenheter så länge beslutet om entledigande inte har verkan.

Kammarrätten ansåg därför att den sökande haft ett väsentligt inflytande över verksamheten i bolaget även efter överlåtelsen av aktierna och varit att betrakta som företagare i arbetslöshetsförsäkringens mening. Det förhållandet att det var av misstag som han stått kvar som verkställande direktör i Bolagsverkets register innebar inte att hans ansvar enligt aktiebolagslagens regler upphört. Han var därför inte berättigad till ersättning under den aktuella perioden. (Kammarrätten i Stockholms dom den 3 december 2014 i mål nr 4917-14.)

Tillfälligt uppehåll i verksamhet 

Den sökande ansågs ha upphört tillfälligt med verksamheten trots att företagets hemsida inte hade stängts ned. På hemsidan fanns inte heller någon information om uppehållet. Den sökande drev tillsammans med sin make en konsultverksamhet i handelsbolagsform. När maken blev sjuk ansåg hon sig inte kunna driva företaget själv. Hon anmälde sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i april 2006. Hon hade alltså inte stängt ned verksamhetens hemsida under den aktuella perioden. Den sökande återupptog sedermera verksamheten i företaget. Frågan i målet var om den sökande skulle anses tillfälligt ha upphört att driva verksamheten i rörelsen trots att företagets hemsida var öppen och saknade information om verksamhetsuppehållet.

Av Regeringsrättens bedömning framgår följande. Det var ostridigt att den sökande under tiden som arbetssökande inte hade producerat några tjänster i företaget eller vidtagit några aktiva åtgärder för att marknadsföra detta. Det var också ostridigt att det inte varit fråga om ett uppehåll av säsongskaraktär. Att information om företaget hade funnits tillgänglig på dess hemsida medförde inte att företaget kunde anses ha bedrivit någon verksamhet i den mening som avses i 35 § andra stycket ALF. Den omständigheten att företagets hemsida på Internet lätt skulle ha kunnat ändras eller stängas  - till skillnad från en annons i en tryckt katalog eller annat medium – medförde ingen annan bedömning. Två regeringsråd var skiljaktiga. (RÅ 2010 ref. 23, mål nr 3553-08).

Vilande företag trots öppen hemsida

Den sökande anmälde sig som arbetssökande och gjorde anspråk på arbetslöshetsersättning den 18 juli 2014, då hennes företag lagts vilande. Arbetslöshetskassan fann under prövning av ärendet att företagets webbplats var öppen. Den sökande hade tagit bort kontaktinformation på webbplatsens första sida, men på andra sidor fanns tjänster, priser, produkter, telefonnummer och adress till företaget kvar. Arbetslöshetskassan fann att den sökande vidtog åtgärder i företaget genom att marknadsföra den via företagets öppna webbplats. Den 28 augusti 2014 släckte den sökande ner webbplatsen och beviljades då arbetslöshetsersättning.

Kammarrätten ansåg att den information som fanns tillgänglig på den sökandes företagshemsida var att betrakta som marknadsföring. Enligt kammarrätten ska det i denna del noteras att den tekniska utvecklingen har medfört att en hemsida idag måste ha större betydelse ur marknadsföringssynpunkt jämfört med 2006, som var aktuellt i RÅ 2010 ref 23. Frågan var enligt kammarrätten om denna marknadsföring innebar att den sökande ska anses ha vidtagit åtgärder i sin näringsverksamhet. I RÅ 2010 ref 23 poängterades att det ostridigt att det inte hade vidtagits några aktiva åtgärder för att marknadsföra verksamheten. Nu gällande lagstiftning ställer inte upp någon begränsning till aktiva åtgärder, utan förutsättningen för att den sökande ska ses som arbetslös är om han eller hon inte vidtar några åtgärder i företaget. Enligt kammarrättens mening får ordet åtgärder i sig innebära någon form av aktivt handlande. Exempel på sådana åtgärder är att den sökande öppnar en ny hemsida eller uppdaterar sin hemsida med ny information eller erbjudanden. En befintlig hemsida kan däremot finnas kvar utan att den sökande rent faktiskt vidtar åtgärder. Kammarrätten fann därför att den sökande, trots att hemsidan innehöll viss marknadsföring, inte kan anses ha vidtagit åtgärder i näringsverksamheten på grund av att hon inte hade stängt ner sin hemsida under den aktuella perioden. (Kammarrätten i Sundsvalls dom den 2 oktober 2015 i mål nr 739-15.)

Vilande företag vid fortsatta processer för att driva in företagets fordringar

En aktieägare och tillika styrelseledamot fortsatte att driva processer som hade påbörjats tidigare främst i syfte att undvika att bolaget och i förlängningen han själv skulle drabbas av ytterligare kostnader.

Av Kammarrättens bedömning framgår följande. Den verksamhet som bedrivits i bolaget hade gått ut på att förvärva tvistiga fordringar till ett pris understigande deras nominella belopp, för att därefter väcka talan vid domstol i syfte att kunna driva in dessa till ett högre belopp än som erlagts av bolaget självt. Då drivande av dispositiva processer vid allmän domstol således hade utgjort ett led i bolagets affärsidé måste enligt kammarrättens mening all sådan verksamhet ha upphört för att bolaget skulle anses som vilande. De omständigheterna att utsikten att några pengar genom processandet skulle flyta in i bolaget var låg och att bolaget riskerade att drabbas av rättegångskostnader föranledde ingen annan bedömning. (Kammarrättens i Stockholm dom den 8 februari 2005 i mål 7688-03).

En gång företagare inte alltid företagare

Frågan i målet var om sökanden var att betrakta som företagare och från vilken tidpunkt bedömningen ska göras.

Den sökande var en av fem delägare (23 procent), styrelseledamot och firmatecknare i ett AB , i vilket hennes make var majoritetsägare och ensam ordinarie styrelseledamot. Hon var anställd som administratör i bolaget 2009-2010 men anställdes i januari 2011 på heltid av Försäkringskassan. Arbetslöshetskassan avslog hennes ansökan om arbetslöshetsersättning med motiveringen att hon var att betrakta som företagare i och med att hon en gång uppfyllt samtliga kriterier enligt 34 § ALF och därmed måste uppfylla villkoren i 35 § ALF eller 35 a § ALF för att betraktas som arbetslös.

Kammarrätten ansåg att arbetslöshetskassans tolkning att om en person vid någon tidpunkt har uppfyllt kraven för att vara företagare ska den personen anses vara företagare för all framtid var allt för långtgående. Någon fast regel om hur nära inpå ansökan kriterierna i 34 § ALF ska vara uppfyllda går inte att uppställa, utan en samlad bedömning får ske i varje enskilt fall.

Kammarrätten konstaterade att det vid tiden för ansökan hade gått nästan tre år sedan sökanden slutade arbeta i bolaget. Under tiden hon arbetat på Försäkringskassan var hon delägare i bolaget och hade haft ett väsentligt inflytande över bolaget men hon hade inte utfört något arbete i bolaget. Hon uppfyllde därför inte samtliga krav i 34 § ALF och skulle inte betraktas som företagare. (Kammarrätten i Göteborgs dom den 26 februari 2015 i mål nr 4773-14)

Deltidsföretagare, så kallade kombinatörer  (17/10-regeln)

Verksam i eget företag mer än 10 timmar i genomsnitt per vecka

Den sökande hade arbetat deltid och jämsides med deltidsanställningen varit verksam i egen verksamhet 20 timmar i genomsnitt per vecka. Kammarrätten fann på grund av detta och med beaktande av vad som i övrigt upplysts i målet att den sökande inte var berättigad till arbetslöshetsersättning enligt ALF. Vad den sökande hade uppgivit om arbetets då redovisade omfattning ändrade inte denna bedömning. (Kammarrättens i Stockholm dom den 17 september 1999 i mål nr 1014-1999).

Den sökande bedöms vara verksam i egen rörelse mindre än 10 timmar i genomsnitt per vecka

Den sökande drev egen näringsverksamhet parallellt med en halvtidsanställning.  Arbetslöshetskassan avslog hennes begäran om arbetslöshetsersättning eftersom hon inte ansågs vara arbetslös. Hon bedömdes fortfarande vara verksam som företagare.

Hon överklagade till länsrätten, som avslog hennes överklagande.

Hon fullföljde sin talan till Kammarrätten, där hon bl.a. anförde att verksamheten var så tung och fysiskt krävande att hon på grund av sin ålder inte kunde arbeta mer än några få timmar per dag. Till stöd för att den genomsnittliga veckoarbetstiden understeg tio timmar bilades kopierade utdrag ur hennes dag/tidbok jämte en sammanställning som visade vilka arbetsinsatser hon hade utfört och den uppskattade tidsåtgången för insatsen ifråga under tiden den 1 augusti 1996 - den 29 april 1998. Av sammanställningen framgick att hennes genomsnittliga arbetstid per vecka var mindre än fem timmar.

Kammarrätten ansåg att det av utredningen framgick att den sökandes arbetsinsats i den egna rörelsen understigit i genomsnitt tio timmar per vecka. Den sökande var således enligt kammarrättens uppfattning berättigad till arbetslöshetsersättning (Kammarrättens i Stockholm dom den 5 juli 1999 i mål nr 4397-1998). Jfr också Kammarrättens i Jönköping dom den 2 februari 2006 i mål nr 4071-04, Kammarrättens i Stockholm dom den 19 maj 2003 i mål nr 7410-02 och FÖD 1989:31, diarienummer 1063/87.

Flera deltidsanställningar jämsides med näringsverksamhet

Fråga om en sökande som haft två deltidsanställningar, som tillsammans överstigit heltid, och jämsides arbetat som företagare på deltid haft rätt till ersättning enligt kombinatörsregeln i 5 e § ALFFo.

Den sökande hade arbetat deltid - mindre än 10 timmar i genomsnitt per vecka - i ett handelsbolag som hon ägde tillsammans med sin make. Samtidigt hade hon haft två deltidsanställningar på 70 respektive 50 procent. Hon ansökte om arbetslöshetsersättning när anställningen på 70 procent upphörde.

Under större delen av ramtiden hade hon, jämsides som hon arbetat som företagare, haft en sammanlagd anställningsgrad som översteg heltid, med undantag för en tidsperiod om fyra månader då anställningsgraden understeg heltid.

Arbetslöshetskassan ansåg att hon inte kunde beviljas ersättning enligt 5:e § ALFFo eftersom hon arbetat mer än heltid i sina anställningar under större delen av ramtiden. Förvaltningsrätten ändrade inte kassans beslut, medan kammarrätten ansåg att den tid med flera deltidsanställningar som sökande arbetat mer än heltid kunde medräknas vid prövningen av kombinatörsregeln. IAF överklagade till HFD.

HFD anser inte att bestämmelsen i 5 e § ALFFo utesluter situationer där sökanden haft mer än en enda deltidsanställning. Men det är endast de tidsperioder då den sökande haft anställningar på deltid och den sammanlagda anställningsgraden understigit heltid som ska beaktas. HFD konstaterade att den sökande endast under fyra månader haft deltidsanställning med en anställningsgrad understigande heltid jämsides med näringsverksamheten. Hon uppfyllde därför inte förutsättningarna för  att få ersättning med stöd av kombinatörsregeln, eftersom hon inte haft deltidsanställning och bedrivit näringsverksamhet parallellt under minst sex månader. (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 21 juni 2017 i mål nr 4417-16)

Undantag från huvudregeln att näringsverksamhet och deltidsanställning ska ha bedrivits parallellt under minst sex månader inom ramtiden

I november 2008 anmälde sig den sökande hos arbetsförmedlingen och ansökte om arbetslöshetsersättning. Arbetslöshetskassan avslog hennes ansökan med hänvisning till att hon drev en näringsverksamhet och därmed var att anse som företagare. Efter att ha avregistrerat näringsverksamheten beviljades hon arbetslöshetsersättning men först från april 2009. Den sökande överklagade beslutet och anförde bland annat att hon hade rätt till ersättning enligt 17/10-regeln då hon hade arbetat mindre än 10 timmar i veckan i sin lilla cykeluthyrning och mer än 17 timmar i olika deltidsanställningar.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att huvudregeln är att näringsverksamheten och deltidsanställningen har bedrivits parallellt under minst sex månader inom ramtiden. Domstolen ansåg dock att undantag måste kunna göras när huvudregeln är omöjlig att uppfylla, exempelvis om näringsverksamheten är av säsongskaraktär och bedrivs under kortare tid än sex månader per år. I den sökandes fall hade hon bedrivit näringsverksamhet under åtta av totalt sexton månader före arbetslösheten och det fanns därför inte några hinder för att bevilja henne arbetslöshetsersättning. (Högsta Förvaltningsdomstolens dom den 20 mars 2014 i mål nr 34-13).

Företagare eller kombinerat företag med anställning 

Den sökande hade under tiden den 22 aug 2006 – 10 aug 2010 en anställning från vilken han var tjänstledig under tiden den 9 aug 2009 – 31 juli 2010 för att bedriva egen verksamhet. Han fick avgångsvederlag för tiden fram t.o.m. den 10 okt 2010.

Arbetslöshetskassan beräknade hans ersättning enligt 37 b § ALF. Den sökande överklagade till förvaltningsrätten som ansåg att den sökande omfattades av 37 a § ALF.

Kammarrätten fann att den sökande inte omfattas av bestämmelsen i 37 a § ALF och anförde bl.a. Som lagstiftningen är uppbyggd ska bestämmelsen i 37 a § ALF tillämpas när en företagare blir arbetslös efter en period med företagande och inte i det aktuella fallet när företagaren efter att ha upphört med näringsverksamheten återgått till anställningen och därefter fått avgångsvederlag. Kammarrätten fann således att den sökandes dagsförtjänst skulle beräknas enligt reglerna i 37 b § ALF och fastställde arbetslöshetskassans beslut. (Kammarrätten i Sundsvalls dom den 9 december 2013 i mål nr 3012-12).

Beräkning av företagares dagpenning

Verksamhet som lagts ned inom tolv månader från det att företaget startade

Den sökande fick under en del av hösten 1996 arbetslöshetsersättning som beräknades med utgångspunkt i hennes tidigare anställningsinkomster. Hon fick därefter från och med den 14 oktober 1996 under närmare tolv månader statligt utbildningsbidrag med anledning av att hon deltog i en yrkesinriktad rehabilitering. Under ytterligare närmare tolv månader fick den sökande därefter bidrag för start av näringsverksamhet s.k. starta-eget-bidrag avseende ett företag som hon registrerades för i november 1997 och som hon lämnade i september 1998. Den 12 oktober ansökte hon åter om arbetslöshetsersättning.

Frågan i målet gällde bland annat om ersättningen till den sökande skulle beräknas med utgångspunkt i starta-eget-bidraget eller de tidigare anställningsinkomsterna.

Regeringsrätten konstaterade att det var ostridigt att den sökande lade ned verksamheten som företagare inom tolv månader från det att den påbörjades och uttalade följande: "Bestämmelsen i 37 § andra meningen ALF innehåller inte något krav på att det skall finnas ett tidsmässigt samband mellan den tidigare anställningen och starten av verksamheten i företaget för att anställningen skall kunna utgöra grund för beräkningen av ersättningen. AMS har dock utfärdat föreskrifter med en sådan innebörd genom att ange att anställningen skall ligga inom en ramtid av tolv månader omedelbart före påbörjandet av verksamheten i företaget. Vad gäller ramtid kan då noteras att det av 17 § ALF framgår att en huvudregel av bestämmande av ramtid är att tid då sökanden varit hindrad att arbeta på grund av bl.a. deltagande i arbetsmarknadsutbildning eller arbetsinriktad rehabilitering inte skall räknas. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att kammarrätten i det snarlika målet 5205-2000 meddelat prövningstillstånd och i sak bifallit den enskildes talan finner Regeringsrätten  att kammarrätten borde ha meddelat (..) tillstånd till prövning av hennes talan med stöd av 34 a § andra stycket 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291)". (RÅ 2004 not 5, mål nr 2817-01).

Årsinkomst vid verksamhet utomlands

Den sökande var medlem i Småföretagarnas arbetslöshetskassa. Han var anställd vid och ägde samtliga aktier i X AB. Under åren 1993 och 1994 utförde han arbete åt bolaget i Norge under två perioder om vardera ca fyra månader och en period om ca tio månader. Hans inkomster under denna tid beskattades i Norge. Från den 15 september 1994 fram till den 10 mars 1995 arbetade han i Sverige. Han ansökte om arbetslöshetsersättning och sålde aktierna i bolaget. Arbetslöshetskassan fann att han uppfyllde det arbetsvillkor som krävdes och tillerkände honom ersättning enligt ALF. Ersättningen beräknades enligt reglerna för företagare, varvid endast inkomster som var i Sverige användes som underlag för beräkningen.

Frågan i målet var om den sökandes arbetslöshetsersättning skulle beräknas med hänsyn även till den inkomst han hade förvärvat i Norge.

Regeringsrättens uppfattning var att den sökande skulle betraktas som företagare i den mening som avses i ALF. Regeringsrätten noterade vidare att det av reglerna om s.k. lagval i förordning nr 1408/71 framgick att den sökande omfattades av svensk lagstiftning vid sitt arbete i Norge under 1994.

Regeringsrätten redogjorde för då gällande bestämmelser om beräkning av dagsförtjänst för företagare och konstaterade att de av AMS meddelade föreskrifterna innebar att storleken på ersättning till en företagare kunde vara beroende av huruvida en inkomst beskattas i Sverige eller inte. Regeringsrätten ansåg att AMS föreskrifter måste bedömas mot bakgrund av de krav gemenskapsrätten ställde och redovisade EG-fördragets centrala regler om fri rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster. Dessa regler gav enligt Regeringsrätten uttryck för grundläggande principer inom gemenskapen, vilka enligt EES-avtalet också gällde i förhållande till Norge. Regeringsrätten konstaterade att EG-domstolen hade slagit fast att artiklarna 39 (fri rörlighet för arbetstagare) och 43 (fri etableringsfrihet) utgjorde hinder för nationella bestämmelser som skulle kunna missgynna medborgare i en medlemsstat när de ville utvidga sin ekonomiska verksamhet i ett annat land som omfattades av fördraget. Vidare har EG domstolen gjort klart att bestämmelser i nationell rätt, genom vilka en medborgare i en medlemsstat hindrades eller avskräcktes från att lämna sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet, kunde utgöra hinder för den fria rörligheten och därmed strida mot gemenskapsrätten.
Regeringsrätten ansåg att de aktuella AMS-föreskrifterna var ägnade att kunna hindra eller avskräcka en person i Sverige från att utöva sin rätt till fri rörlighet genom att arbeta i Norge. De ansågs därför strida mot gemenskapsrätten i det i målet aktuella hänseendet.

Regeringsrätten ansåg att AMS föreskrifter inte skulle tillämpas i den del de innebar att beräkningen av årsinkomsten endast skulle grundas på vad som hade redovisats till taxering till kommunal inkomstskatt. I stället skulle de inkomster som den sökande förvärvat genom arbetet i Norge likställas med inkomster från Sverige. (RÅ 2004 ref 53, mål nr 7549-2001).

Normalarbetstid och dagpenningberäkning vid semesteruttag

En företagare som hade drivit sitt företag på heltid under åren 1973 till oktober 2003 tog ut 25 semesterdagar under juli och augusti 2003. Under semesterledigheten förbrukade han medel av tidigare intjänad inkomst från företaget.

Frågan i målet var om semesteruttaget kunde läggas till grund för beräkningen av hans normalarbetstid och dagpenning. Kammarrätten fann att de semesterdagar som företagaren hade tagit ut var att betrakta som sådan betald semester som avses i 13 § ALF, varför de skulle räknas med vid fastställande av normarbetstiden (Kammarrättens i Stockholm dom den 29 december 2005 i mål nr 6683-04).

Preliminärt beräknad dagsförtjänst för deltidsföretagare så kallad kombinatör

En sökande hade arbetat deltid och samtidigt startat och haft ett begränsat engagemang i eget företag. Bidrag för start av näringsverksamhet, tidigare s.k. starta-eget-bidrag, hade utgått. Verksamheten hade bedrivits i mer än tolv månader men kortare tid än tre år.

Frågan i målet var hur ersättningen skulle beräknas, då den sökande under den tid som närmast föregått arbetslösheten varit såväl anställd som drivit ett eget företag.

Kammarrätten fann bl.a. i sin dom att metoden för beräkning av dagsförtjänst för kombinatörer borde vara att den totala inkomsten i anställningen under ramtiden läggs ihop med den totala inkomsten från företaget inom ramtiden. Den sammanlagda inkomsten delas på tolv månader. För att få fram en dagsförtjänst delas sedan den framräknade genomsnittliga månadsinkomsten på 22 arbetsdagar per månad. (Kammarrättens i Göteborg dom den 12 februari 2010 i mål nr 5998-08). Domen läses med beaktande av att reglerna om beräkning av företagares dagsförtjänst har ändrats i förordningen efter det att domen meddelades.

Underlaget för företagares dagsförtjänst

En sökande som dels varit anställd, dels startat sin näringsverksamhet den 10 januari 2011 och avslutat densamma den 15 januari 2013, ställde sig till arbetsmarknadens förfogande den 17 januari 2013 och gjorde anspråk på ersättning. Arbetslöshetskassan fastställde ramtiden till den 1 januari - 31 december 2012 samt grundade, efter omprövning, dagsförtjänsten på beslut om slutlig skatt för inkomståret 2011 och inkomsten under ramtiden för anställningen.

Den sökande överklagade och ansåg att arbetslöshetskassan borde fastställt en preliminärt beräknad dagsförtjänst som grundade sig på hennes inkomster från företaget under ramtiden, alternativt på tidigare anställning. Förvaltningsrätten biföll hennes överklagande. Arbetslöshetskassan överklagade förvaltningsrättens dom.

Kammarrätten konstaterade att bestämmelsen i 37 § ALF reglerar hur underlaget för beräkning av dagsförtjänst och därmed dagpenning för företagare ska bestämmas. När det gäller personer som under ramtiden har kombinerat anställning med företagande, utan att det varit fråga om godkänd bisyssla gäller enligt 37 b § första stycket ALF att dagsförtjänsten ska grundas på både anställningen och verksamheten. Vid tidpunkten för arbetslöshetskassans beslut i februari 2013 hade det funnits ett beslut om slutlig skatt för inkomståret 2011. IAF:s föreskrift i 6 kap. 4 § IAFFS 2009:1, (nuvarande lydelse 6 kap. 3 § IAFFS 2014:5) om preliminärt beräknad dagpenning var följaktligen inte tillämplig då den enbart tar sikte på situationer där beslut om slutlig skatt saknas. Kammarrätten ansåg att den sökandes egna uppgifter om hur länge företaget bedrivits visat att verksamheten pågått mer än 24 månader från uppstarten. Bestämmelsen i 37 a § ALF var därmed inte tillämplig.

Kammarrätten konstaterade sammanfattningsvis att kassan haft rätt att beräkna den sökandes dagsförtjänst enligt 37 § första stycket första meningen ALF. Dagsförtjänsten skulle beräknas på den inkomst som den sökande hade förvärvat enligt senaste beslut om slutlig skatt som fanns tillgänglig för arbetslöshetskassan vid tidpunkten för dess omprövning, det vill säga hennes fastställda taxerade inkomst för inkomståret 2011. (Kammarrättens i Jönköpings dom den 10 oktober 2014 i mål nr 174-14. Se även Kammarrätten i Stockholms dom den 3 november i mål nr 860-14, Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd)

Dom meddelad av Högsta förvaltningsdomstolen den 15 maj 2024 i mål nr 3095-23 

Frågan i målet är om en arbetslöshetskassa i samband med omprövning av beräkningen av en företagares dagsförtjänst ska beakta ett beslut om slutlig skatt som meddelats efter arbetslöshetskassans grundbeslut.

I 37 § första stycket lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring anges att när underlag för beräkning av dagsförtjänst för företagare bestäms ska dagsförtjänsten grundas på den inkomst från verksamheten som framgår av senaste beslut om slutlig skatt.

Av 61 § första stycket framgår att beslut av en arbetslöshetskassa i ärenden om rätt till ersättning enligt lagen ska omprövas av kassan, om det begärs av den enskilde som beslutet angår.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring har den enskilde rätt att begära omprövning av ett beslut om rätt till ersättning. I lagen ges inte någon närmare ledning kring vad en omprövning ska omfatta och vilket underlag som ska beaktas.

Av förarbetena till motsvarande bestämmelser om omprövning i den upphävda lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring framgår dock att lagstiftaren vid utformningen av bestämmelserna har haft reglerna som gäller inom socialförsäkringen som förebild (prop. 1983/84:126 s. 18 f.). En begäran om omprövning inom socialförsäkringen innebär att Försäkringskassan ska göra en ny fullständig prövning av sakfrågan, vilket medför att när Försäkringskassan fattat beslut efter omprövningen har den prövat sakfrågan två gånger (prop. 2008/09:200 s. 578).

Dagsförtjänsten ska spegla den sökandes inkomst före arbetslösheten (prop.2009/10:120 s. 88). Det finns inte något i lagen om arbetslöshetsförsäkring eller i förarbetena som talar för att beräkningen vid en omprövning av dagsförtjänsten endast ska grundas på underlag som fanns tillgängligt vid tidpunkten för grundbeslutet, och därmed avvika från vad som gäller vid omprövningar på socialförsäkringens område.

Högsta förvaltningsdomstolen finner därför att vid en omprövning på begäran av en företagare ska arbetslöshetskassan göra en ny fullständig prövning av sakfrågan. Därvid ska även bestämmelsen i 37 § lagen om arbetslöshetsförsäkring beaktas. Det innebär att när ett underlag för beräkning av dagsförtjänst för företagare bestäms ska dagsförtjänsten grundas på den inkomst från verksamheten som framgår av det senaste beslutet om slutlig skatt.

När Småföretagarnas arbetslöshetskassa fattade beslut med anledning av företagarens begäran om omprövning fanns det ett beslut om slutlig skatt för 2019. Arbetslöshetskassan borde därför ha beräknat dagsförtjänsten på den inkomst från verksamheten som framgick av detta senare beslut om slutlig skatt.

Skyddsregeln i 37 a § ALF är tillämplig som alternativ till kombinatörsregeln i 37 b § ALF

Frågan i Kammarrätten i Stockholms mål nr 288-24 var om tillämplighet av kombinatörsregeln i 37 b § ALF utesluter tillämpning av skyddsregeln i 37 a § ALF vid fastställande av dagsförtjänst.

Den ersättningssökande hade under året innan arbetslösheten först varit anställd i fyra månader och därefter arbetat som företagare i åtta månader. Arbetslöshetskassan och förvaltningsrätten fastställde dagsförtjänsten enligt kombinatörsregeln med hänvisning till dess specialmotivering och ett par kammarrättsdomar (prop. 2009/10:120 s. 118, KamR i Jönköping 347-17, KamR i Stockholms 400-21).

Både den ersättningssökande och IAF överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade i första hand att skyddsregeln skulle tillämpas.

Kammarrätten i Stockholm skriver att specialmotiveringen till kombinatörsregeln i och för sig ger stöd för att tillämpa den i målet men konstaterar även att det framgår direkt av skyddsregelns ordalydelse att den är tillämplig och att det saknas uttrycklig ledning i förarbetena hur normkonkurrensen ska lösas.

Till skillnad från i sin (och Kammarrätten i Jönköpings) tidigare dom gör Kammarrätten i Stockholm nu bedömningen att det saknas stöd för att normkonkurrensen ska lösas till fördel för kombinatörsregeln och att en tillämpning av skyddsregeln är i linje med bestämmelsens syfte varför överklagandena bifölls.

Fiskare

Dom meddelad av Kammarrätten i Göteborg den 23 september 2019 i mål nr 682-19.

Frågan i målet är om en fiskare ska anses som företagare eller ej.

Målet handlar om en fiskare som har varit tillfällig sjukvikarie för en ordinarie medlem i ett fiskelag.  Fiskaren har deklarerat inkomsterna som inkomst av tjänst. Bolaget har betalat in skatt och avgifter till hans skattekonto och har stått för all utrustning och styrt arbetstiderna. 

Kammarrätten har sammantaget i motsats till underinstanserna funnit att fiskaren inte ska anses som företagare. Det faktum att fiskarens ersättning varierade med fångsten förändrade inte bedömningen.

Kammarrätten har på sidan 5 i mål nr 682-19 resonerat kring inkomst av fiske och att det bland annat i normalfallet av hävd hänförs till inkomst av näringsverksamhet.