Förordning

Förordning (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring

Ersättning vid deltidsarbete

11 §   Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen får meddela föreskrifter om karenstid utöver vad som följer av lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring i fråga om sökande som utför deltidsarbete under veckor då de i övrigt är arbetslösa.
Förordning (2008:58).

Övriga bestämmelser

31 §   Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen får meddela föreskrifter för verkställigheten av lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och denna förordning.
Förordning (2003:1110).

Källa: http://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1997-835.html

Föreskrift

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (IAFFS 2018:2) om arbetslöshetsförsäkring

Kap. 3 Ersättningens omfattning och karens samt ersättningsperiodens längd

Karenstid

1 § När arbetslöshetskassan ska beräkna den tid som den sökande enligt 21 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring ska fullgöra karensdagarna inom, ska tolv månader vara lika med femtiotvå sammanhängande kalenderveckor.

Ersättningsperiod

2 § En dag som den sökande har frånkänts rätt till ersättning för enligt 46 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ska räknas in i en ersättningsperiod som en dag med ersättning.

Avbrott i ersättningsperioden

3 § Vid bedömningen av ett avbrott i en ersättningsperiod enligt 23 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring ska tolvmånadersperioden vara lika med trehundrasextiofem dagar.

Förarbete

Karensvillkoret avskaffas tillfälligt

Karensvillkoret fyller en viktig funktion för att säkerställa att personer som har sysselsättning undviker mellanliggande arbetslöshetsperioder i samband med att de byter arbete. Det syftar också till att motverka att arbetslöshetsförsäkringen används under en mycket begränsad tid av arbetslöshet.

Utbrottet av det nya coronaviruset drabbar både enskilda och företag med följden att fler är i behov av arbetslöshetsersättning. Utbrottet har uppstått i en sådan takt att enskilda haft begränsat med tid att hinna ställa om och söka annat arbete. Det är angeläget att enskilda under rådande omständigheter kan beviljas arbetslöshetsersättning utan att behöva uppfylla ett karensvillkor. Regeringen föreslår därför att karensvillkoret tillfälligt avskaffas.

Regeringen konstaterar att karensvillkoret endast aktualiseras i samband med att en ny ersättningsperiod inleds. Det tillfälliga undantaget från karensvillkoret bör inte innebära någon ändring i det avseendet. Avsikten är således inte att skjuta karensvillkoret på framtiden.

Avskaffandet av karensvillkoret föreslås gälla för ansökningar om arbetslöshetsersättning som avser tidsperioden från och med den 30 mars 2020 till och med den 3 januari 2021 […].

(Prop. 2019/20:146 s. 22)

Ersättningsperiod som inleds med aktivitetsstöd

22 b § ALF anger när en ersättningsperiod ska börja räknas för den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program med aktivitetsstöd, utan att ha en pågående ersättningsperiod. I förarbetena uttalas följande:

Bestämmelsen innebär att en sökandes dagar med aktivitetsstöd kommer att inkluderas i den beviljade ersättningsperioden. Ersättningsperioden kommer således att inledas med aktivitetsstöd.

(Prop. 2008/09:127 s 53)

Ersättningsperiodens längd 

Antalet ersättningsdagar påverkas inte av om den sökande övergår från grundbeloppet till inkomstrelaterad ersättning under ersättningsperioden. Detta framgår av följande uttalande:

Den föreslagna nya arbetslöshetsförsäkringen skall vara en sammanhållen arbetslöshetsförsäkring och detta leder till att en sökande som uppfyllt arbetsvillkoret men ännu inte villkoret på tolv månaders medlemskap får grundbelopp. När medlemsvillkoret är uppfyllt och om den sökande då också uppfyller ett arbetsvillkor med arbete som utförts under medlemstiden, lämnas under resten av ersättningsperioden dagpenning i form av inkomstrelaterad ersättning.

(Prop. 1996/97:107 s 117)

När det gäller vem som anses vara förälder och ha rätt till en ersättningsperiod på 450 ersättningsdagar uttalas följande i regeringens proposition:

Regeln bör gälla alla som är föräldrar, alltså även adoptivföräldrar och de som med socialnämndens medgivande har mottagit ett barn för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera det. Sökanden behöver inte ha vårdnaden om barnet för att ha rätt till den längre perioden om längst 450 ersättningsdagar.

(Prop. 2006/07:89 s 57)

Rättspraxis

Föräldraledig från en halvtidsanställning

Frågan var om den sökande, som hade varit föräldraledig från en halvtidsanställning och samtidigt hade sökt en heltidsanställning, skulle ha rätt till arbetslöshetsersättning för den tid som inte omfattades av föräldraledigheten.

Den sökande hade en anställning om 50 procent och var arbetslös om 50 procent. Kammarrätten konstaterade att den sökande, bortsett från några dagar då hon hade arbetat, hade varit föräldraledig från sin anställning om 50 procent och hade begärt föräldrapenning från Försäkringskassan för den tiden. Kammarrätten ansåg att det faktum att den sökande valde att vara föräldraledig från sin deltidsanställning inte medförde att hennes rätt till arbetslöshetsersättning för 2,5 dagar per vecka hade upphört.

Regeringsrätten gjorde samma bedömning som kammarrätten. Två regeringsråd var skiljaktiga. (RÅ 2010 ref. 87, mål nr 7786-09). 

Påbörjad ersättningsperiod

Frågan var om en tidigare ersättningsperiod skulle anses påbörjad så att det gick att knyta an till den enligt 23 § ALF vid ny arbetslöshet. Den sökande beviljades en ersättningsperiod från och med den 3 mars 2003. Sex timmars karenstid hann fullföljas innan personen övergick från att vara arbetslös till att vara sjukskriven. Den 3 oktober 2005 anmälde sig personen på nytt som arbetssökande och gjorde anspråk på ersättning.

Kammarrätten anförde att bestämmelsen i 23 § ALF innebär att den tidigare beviljade ersättningsperioden måste vara påbörjad för att reglerna om överhoppningsbar tid ska kunna tillämpas. Eftersom ersättningsperioden är lika med de dagar då ersättning betalas ut måste karensdagarna vara fullgjorda för att ersättningsperioden ska anses vara påbörjad. Kammarrätten ansåg därför att det saknades förutsättningar att knyta an till den tidigare perioden. (Kammarrättens i Sundsvall dom den 17 september 2009 i mål nr 3385-07).

Jämför även Kammarrättens i Sundsvall dom den 7 december 2009 i mål nr 1675-08 och dom den 9 maj 2007 i mål nr 1787-05 och Kammarrättens i Stockholm dom den 3 oktober 2008 i mål nr 1300-08.

Avbrott i arbetslöshet under avstängningstiden - rätt att fullgöra karensvillkoret enligt 21 § ALF

Den sökande beviljades den 9 december 2011 rätt till ersättning fr.o.m. den 16 november 2011. Arbetslöshetskassan beslutade samtidigt att avstänga henne från ersättning under 45 avstängningsdagar på grund av att hon lämnat sitt arbete på egen begäran. Hon avanmäldes den 9 januari 2012 efter att hon fått ett nytt tidsbegränsat arbete t.o.m. den 31 januari 2012. Hon anmälde sig sedan på nytt som arbetslös på Arbetsförmedlingen den 1 februari 2012 och ansökte om ersättning. Arbetslöshetskassan beslutade att bevilja henne en ny ersättningsperiod från och med den 1 februari 2012 och fastställde en ny lägre normalarbetstid och dagpenning för den aktuella perioden. Arbetslöshetskassan ansåg att den sökande inte kunde återknyta till den tidigare beslutade ersättningsperioden, eftersom denna inte var påbörjad i och med att karensvillkoret inte var uppfyllt.

Kammarrätten fann att karensvillkoret enligt 21 § ALF, att dagpenning inte får lämnas förrän den sökande under en sammanhängande tid av 12 månader har varit arbetslös i 7 dagar, innebar att den enskilde har 12 månader på sig att fullgöra karensvillkoret. Kammarrätten ansåg därför att den sökande när hon anmälde sig som arbetslös på nytt den 1 februari 2012 haft rätt att fullgöra sina karensdagar fram till och med den 15 november 2012 och ta den ersättningsperiod som hon hade beviljats den 9 december 2011 i anspråk. (Kammarrätten i Stockholms dom den 25 juni 2014 i mål nr 3538-13)

Rätt att fortsätta på en pågående ersättningsperiod enligt 23 § ALF efter arbete i ett annat land

Kammarrätten i Sundsvall har i två mål bedömt rätten till ersättning enligt förordning nr 1408/71 efter att den sökande hade arbetat i ett annat land. Kammarrätten fann i båda målen att den sökande omfattades av reglerna för gränsarbetare och därför skulle få förmåner i enlighet med lagstiftningen där han eller hon var bosatt. Detta innebar att den sökande hade rätt att återknyta till en tidigare ersättningsperiod efter arbete i ett annat land.

I det ena målet var den sökande bosatt i Sverige men hade under olika perioder arbetat i Norge. Kammarrätten konstaterade att den enskilde som huvudregel omfattades av arbetslandets lagstiftning. Det medgavs dock vissa undantag när den sökande hade varit bosatt i ett annat land än det land där han eller hon arbetade. Kammarrätten ansåg att det var ostridigt i målet att den sökande hela tiden hade varit bosatt i Sverige och därför omfattades av artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004). I enlighet med förordningen skulle den sökande därför inte gå miste om de rättigheter han eller hon tidigare hade tjänat in. Kammarrätten ansåg att den sökande hade rätt att återknyta till den tidigare ersättningsperioden enligt 23 § ALF. (Kammarrätten i Sundsvalls dom den 14 april 2010 i mål nr 1738-09).

I det andra målet hade den sökande arbetat i Spanien och skulle enligt huvudregeln därmed ha omfattas av den spanska arbetslöshetslagstiftningen. Kammarrätten fann emellertid med hänsyn till syftet med vistelsen i Spanien och att hon hade kvar sin huvudsakliga anknytning till Sverige att hon skulle omfattas av bestämmelserna i artikel 71 i förordning nr 1408/71 (motsvaras av artikel 65 i förordning nr 883/2004). Den sökande skulle därför vid hemkomsten till Sverige haft rätt till ersättning som om den arbetade perioden i Spanien skulle ha varit utförd i Sverige. (Kammarrätten i Sundsvalls dom den 16 juni 2006 i mål nr 2959-05).

Se även kapitel sex i den intenationella regelsamlingen. 

Beslut gått sökande emot trots högsta möjliga dagpenning

Arbetslöshetskassan fastställde den sökandes dagpenning till 680 kronor och hennes normalarbetstid till 40 timmar per vecka. Den sökande begärde omprövning av beslutet och ansåg att hennes normalinkomst per månad skulle fastställas till ett högre belopp med hänsyn till hennes privata inkomstförsäkring. Arbetslöshetskassan ändrade inte sitt beslut och den sökande överklagade till förvaltningsrätten, som avvisade hennes talan. Som skäl angav förvaltningsrätten att den sökande hade fått högsta möjliga dagpenning varför arbetslöshetskassans beslut inte gått henne emot.

Den sökande fullföljde sin talan till kammarrätten, som ansåg att arbetslöshetskassans beslut gått henne emot och beslutade att återförvisa frågan till förvaltningsrätten för ny prövning. (Kammarrätten i Göteborgs dom den 2 juni 2016 i mål nr 3905-15).