IAF Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

Avsnitt 17 - Återbetalningsskyldighet

Förutsättningar som gäller när arbetslöshetskassan ska återkräva felaktigt utbetald arbetslöshetsersättning enligt 68 - 68 f §§ ALF.

I detta avsnitt återges endast de paragrafer som har relevans i avsnittet. Vidare återges paragraferna enligt den senaste lydelsen i SFS respektive IAFFS. Det kan därför finnas övergångsbestämmelser i tidigare författningar som fortfarande gäller. Se riksdagens, regeringens och IAF:s webbsidor för ytterligare information om författningstexten respektive övergångsbestämmelser.

Föreskrift

Ny föreskrift IAFFS 2023:1 om arbetslöshetskassor, ersätter IAFFS 2018:1

Ändring i 19-21 §§

Lag

Ny 68 f paragraf genom lag 2022:1321

Ändringar till följd av att det tillkommit en ny 68 f § ALF genom lag 2022:1321, som trädde i kraft den 1 september 2022.

Rättspraxis

Dom i kammarrätten

Kammarrätten i Sundsvalls dom 2019-12-13, mål nr 2495-18

Lag

Lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

Särskilda bestämmelser

68 §   Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt orsakat att ersättning lämnats obehörigen eller med för högt belopp ska det som betalats ut för mycket betalas tillbaka. Detsamma gäller om någon på annat sätt fått ersättning obehörigen eller med för högt belopp och han eller hon skäligen bort inse detta. Lag (2009:11) .

68 a §   Har någon som fått ersättning från en arbetslöshetskassa senare fått lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar lön för samma tid, ska ersättningen från arbetslöshetskassan betalas tillbaka. Lag (2009:11) .

68 b §   Om en person är återbetalningsskyldig enligt 68 eller 68 a §, får arbetslöshetskassan medge anstånd med betalningen eller träffa avtal med den återbetalningsskyldige om en avbetalningsplan. Arbetslöshetskassan ska i sådant fall ta ut ränta på det obetalda beloppet.

Ränta ska tas ut från den dag då anståndet medgavs eller avtalet om avbetalningsplan träffades, dock inte för tid innan det återkrävda beloppet har förfallit till betalning.

Ränta ska tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter.
Lag (2009:11) .

68 c §   Om ett belopp som har återkrävts med stöd av 68 eller 68 a § inte betalas i rätt tid, ska dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:653) tas ut på beloppet. Detsamma gäller när den återbetalningsskyldige medgetts anstånd med betalningen eller träffat avtal om en avbetalningsplan enligt 68 b § och betalning inte sker inom överenskommen tid. Lag (2009:11) .

68 d §   Om det finns särskilda skäl, får arbetslöshetskassan helt eller delvis efterge ett krav på återbetalning enligt 68 eller 68 a § eller ränta enligt 68 b eller 68 c §.
Lag (2009:11) .

68 e §   Vid återbetalningsskyldighet enligt 68 eller 68 a § eller skyldighet att betala ränta enligt 68 b eller 68 c §, får arbetslöshetskassan, vid en senare utbetalning av arbetslöshetsersättning, besluta att dra av ett skäligt belopp i avräkning mot det krävda beloppet. Lag (2009:11) .

68 f §   En arbetslöshetskassas beslut om återbetalningsskyldighet enligt 68 eller 68 a § och ränta enligt 68 b och 68 c §§ ska anses som ett sådant beslut av förvaltningsmyndighet som utgör en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § första stycket 6 a utsökningsbalken.
Lag (2022:1321) .

Källa: http://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1997-238.html

Övergångsbestämmelser

2009:11

  1. Denna lag träder i kraft den 2 mars 2009.
  2. Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

2022:1321

  1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2022.
  2. Den nya bestämmelsen tillämpas inte på beslut som har meddelats före ikraftträdandet. 

Räntelag (1975:635)

1 §   Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Den innehåller bestämmelser om betalningsvillkor i vissa fall samt om ränta.

Lagen gäller i den mån inte annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet. I lagen finns dock bestämmelser om avtalsvillkor som är utan verkan och om betalningsvillkor som är utan verkan eller som har verkan endast om borgenären uttryckligen har godkänt villkoret. Lag (2013:55) .

2 §   Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.

På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §. Lag (1990:933) .

2 a §   En fordran på betalning för en vara eller tjänst i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet förfaller till betalning senast trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på att fordringen betalas. Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har en sådan fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ.

Ett betalningsvillkor är utan verkan mot borgenären i den mån det inskränker borgenärens rätt till betalning enligt första stycket. I ett förhållande mellan näringsidkare får dock betalningen ske senare, om borgenären uttryckligen har godkänt detta. Lag (2013:55) .

2 b §   Har gäldenären i ett sådant fordringsförhållande som avses i 2 a § rätt att skjuta upp betalningen på grund av en undersökning av om varan eller tjänsten överensstämmer med avtalet, får betalningen skjutas upp i högst trettio dagar från det att varan mottogs eller tjänsten utfördes, om borgenären inte uttryckligen har godkänt en längre undersökningsperiod. Lag (2013:55) .

2 c §   Det som sägs i 2 a och 2 b §§ gäller inte betalningar som förfaller enligt en avbetalningsplan. Lag (2013:55) .

3 §   Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen.

På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag redovisning bort ske.

4 §   I annat fall än som avses i 3 § skall ränta betalas på förfallen fordran, för vilken betalningstiden försittes, från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av ett bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock inte skyldig att betala ränta för tiden innan räkningen eller kravet har kommit honom till handa.

I fordringsförhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet skall ränta betalas enligt första stycket utan att det när kravet framställs behöver anges att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta.
Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ på betalning för varor eller tjänster.

Avser fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning, skall ränta betalas på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock inte skyldig att betala ränta för tiden innan kravet och utredningen har kommit honom till handa.

Oavsett vad som föreskrivs i första, andra och tredje styckena skall ränta betalas på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning.

Trots bestämmelserna i tredje och fjärde styckena skall ränta betalas på en fordran, som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och inte skall utges som livränta, från den dag då skadan uppkom. Lag (2002:352) .

4 a §   Ett avtalsvillkor som innebär att gäldenären inte är skyldig att betala ränta enligt 3 eller 4 § på en fordran på betalning för en vara eller tjänst är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet. Detsamma gäller i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ, när näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning. Lag (2013:55) .

5 §   I fall som avses i 2 § andra stycket beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av två procentenheter. Lag (2002:352) .

6 §   I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av åtta procentenheter. Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada ska avräknas förmåner som en skadelidande har rätt till enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock tillägget till referensräntan endast två procentenheter för tiden till dess förmånerna har fastställts slutligt.

Ett avtalsvillkor som innebär att räntan ska beräknas enligt en lägre räntefot än vad som följer av första stycket första meningen är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ, när näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning. Lag (2013:55) .

7 §   Löper fordran med ränta när den förfaller till betalning och försittes betalningstiden, utgår ränta i fortsättningen enligt samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Räntan skall dock utgå lägst enligt den räntefot som anges i 6 §, såvitt gäller fordran som avses i 3 § första stycket genast och såvitt gäller fordran som avses i 3 § andra stycket eller 4 § från den dag som där föreskrives för varje särskilt fall.

8 §   Har en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och skulle en skyldighet att betala full ränta med anledning av dröjsmålet med hänsyn till detta vara oskälig, får den ränta som annars skulle betalas jämkas.

Ett avtalsvillkor som inskränker rätten till jämkning enligt första stycket är utan verkan mot gäldenären. Lag (2013:55) .

9 §   Referensräntan enligt denna lag fastställs för varje kalenderhalvår genom särskilt beslut av Riksbanken.
Referensräntan skall motsvara den ränta som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan skall gälla, avrundad till närmast högre halva procentenhet.
Lag (2002:352) .


Källa: http://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1975-635.html

Övergångsbestämmelser

2013:55

  1. Denna lag träder i kraft den 16 mars 2013.
  2. 2 a och 2 b §§ tillämpas inte på fordringar till följd av avtal som har ingåtts före ikraftträdandet. 

Förordning

Förordning (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring

Övriga bestämmelser

30 a §   En arbetslöshetskassa som i enlighet med 68 d § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring efterger ett krav på återbetalning eller ränta ska i beslutet ange vilka de särskilda skälen för eftergift är. Kassan ska också dokumentera den information som ligger till grund för beslutet. Förordning (2010:391).

Källa: http://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1997-835.html

Förordning (1997:836) om arbetslöshetskassor

Övriga bestämmelser

23 §   Arbetsförmedlingen får meddela föreskrifter om verkställigheten av 93 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor och av 8 och 8 a §§ denna förordning som rör utbetalning och återbetalning av statsbidrag.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen får meddela de ytterligare föreskrifter om verkställigheten av lagen om arbetslöshetskassor och av denna förordning som behövs.
Förordning (2013:202).


Källa: http://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1997-836.html

Föreskrift

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (IAFFS 2023:1) om arbetslöshetskassor

Tillsyn

Tillsyn

Uppföljning av återkrav

19 § Arbetslöshetskassan ska hålla återkravsärenden ordnade på ett sådant sätt att arbetslöshetskassan snabbt kan tillhandahålla följande uppgifter

  1. felaktigt utbetalt belopp och eventuell befrielse från återbetalningsskyldighet,
  2. om arbetslöshetskassan har beviljat anstånd med betalningen och ränta på obetalt belopp,
  3. vilka belopp som arbetslöshetskassan har fått tillbaka genom inbetalning från ersättningstagaren respektive genom kvittning samt den ränta som har betalats av ersättningstagaren,
  4. vilka belopp som har återförts till staten,
  5. om ärendet har överklagats,
  6. vilka kravåtgärder som har vidtagits såsom påminnelser, betalningsföreläggande, överlämnande till kronofogdemyndighet etc.,
  7. om ersättningstagaren har uteslutits enligt 37 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor eller frånkänts ersättning enligt 46 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och 
  8. om polisanmälan har gjorts och om kravet har preskriberats.

Styrelseprotokoll

20 § Protokoll som har förts vid sammanträde med styrelsen för en arbetslöshetskassa och som styrelsen lämnar in till Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen enligt 6 § förordningen (1997:836) om arbetslöshetskassor ska vara kompletta med samtliga till protokollet tillhörande bilagor.

En bestyrkt kopia av protokollet med bilagor lämnas: 

  • elektroniskt, med iakttagande av anvisad säkerhetslösning, i Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens digitala tjänster, eller
  • per post.

Anstånd

Avbetalningsplan

21 § Om arbetslöshetskassan beviljar anstånd med betalningen av ett återkrav till ett senare betalningstillfälle eller träffar avtal med den återbetalningsskyldige om en avbetalningsplan enligt 68 b § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring ska detta dokumenteras skriftligt och sändas över till den återbetalningsskyldige.


Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

  1. Dessa föreskrifter träder i kraft den 1 januari 2024, då Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (IAFFS 2018:1) om arbetslöshetskassor upphör att gälla. 
  2. Föreskrifterna ska börja tillämpas avseende räkenskapsåret 2023.

Förarbete

Återbetalningsskyldighet

Bestämmelsen i 68 § ALF motsvarar 36 § i den tidigare gällande lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. I förarbetena till denna lag anges att bestämmelsen är utformad efter mönster av 20 kap 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Av förarbetena framgår vidare att medlem som felaktigt erhållit ersättning från arbetslöshetskassan är skyldig att betala tillbaka ersättningen. (Prop. 1973:56 s. 237) 

I 68 § ALF fanns tidigare en bestämmelse som angav under vilka förutsättningar arbetslöshetskassan kunde befria någon från den i paragrafen föreskrivna återbetalningsskyldigheten. Den bestämmelsen har lyfts ut ur paragrafen. Möjligheterna till eftergift regleras nu i en ny paragraf, 68 d §. (Prop. 2008/09:3 s. 30) 

Avgångsvederlag m.m.

I förarbetsuttalanden till lagändringen som trädde i kraft den 1 juli 2006 anges följande:

Återbetalningsskyldigheten i 68 a § ALF tar i första hand sikte på lön eller ekonomiskt skadestånd som bestämts av domstol, men även ersättning i form av t.ex. avgångsvederlag som bestämts i en förlikning omfattas av bestämmelsen. Detta gäller under förutsättning att det klart framgår att ersättningen utgör lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar utebliven lön.

(Prop. 2005/06:152 s. 48)

Vidare framgår följande av förarbetena. Bestämmelsen om återbetalningsskyldighet enligt 68 a § ALF ska endast tillämpas på ersättningar som klart går att klassificera som lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar utebliven lön. Som exempel på ersättningar som inte ska utlösa återbetalningsskyldighet anges i propositionen ersättningsbelopp som avser ”allt i ett”, som en arbetsgivare har åtagit sig att betala ut efter att en tvist har lösts. Samordningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och ersättningar som inte är klara till sin karaktär behöver enligt uttalande i propositionen analyseras ytterligare innan återbetalningsskyldighet kan införas i sådana fall. (Prop. 2005/2006:152 s. 49)

Av specialmotiveringen framgår att paragrafen innebär att den som har fått arbetslöshetsersättning från en arbetslöshetskassa och senare har fått lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar lön från sin arbetsgivare för samma tid, ska återbetala ersättningen från arbetslöshetskassan. (Prop. 2005/06:152 s. 64)

Av förarbetena till den senast ändringen som trädde i kraft den 2 mars 2009 framgår följande:

Paragrafen har ändrats på så sätt att regleringen av möjligheten att helt eller delvis befria någon från återbetalningsskyldigheten har lyfts ut ur paragrafen. Möjligheterna till eftergift regleras nu i en ny paragraf, 68 d §.

(Prop. 2008/09:3 s 30)

Avbetalningsplan

Bestämmelsen om avbetalningsplan i 68 b § ALF är ny och av förarbetena framgår följande:

I paragrafen anges att arbetslöshetskassan vid återkrav enligt 68 eller 68 a § får träffa överenskommelse med den återbetalningsskyldige om ett anstånd eller en avbetalningsplan, under förutsättning att ränta tas ut på det obetalda beloppet.

Räntan ska som huvudregel löpa från den dag då överenskommelsen om anståndet eller avbetalningsplanen träffades. Ränta får dock inte tas ut för tid innan återkravet har förfallit till betalning. Räntan löper till dess skulden är helt betald.

Den ränta som ska tas ut ska motsvara statens utlåningsränta med ett tillägg på två procentenheter.

Motsvarande räntebestämmelser finns inom socialförsäkringsområdet, se t.ex. 20 kap. 4 b § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

(Prop. 2008/09:3 s 30)

Dröjsmålsränta

Bestämmelsen om dröjsmålsränta i 68 c § ALF är också ny. Av förarbetena till denna bestämmelse framgår följande: 

I paragrafen anges att dröjsmålsränta ska tas ut om ett belopp som har återkrävts med stöd av 68 eller 68 a § inte betalas i rätt tid. Skyldigheten att debitera ränta gäller enligt paragrafen även i fall då den återbetalningsskyldige medgetts någon form av anstånd med betalningen enligt 68 b §, men inte återbetalar skulden i enlighet med överenskommelsen.

Dröjsmål med betalningen kan således föreligga avseende såväl en huvudfordran som en delbetalning enligt en avbetalningsplan. Motsvarande gäller om betalningsfristen enligt ett anståndsbeslut har löpt ut. Ränta ska tas ut från den förfallodag som angetts i kravet eller i överenskommelsen om anstånd eller avbetalningsplan. Av hänvisningen till räntelagen (1975:635) följer bl.a. att vad som där sägs om förfallodag, räntans storlek och möjligheterna till jämkning ska äga motsvarande tillämpning på en fordran avseende återbetalning av arbetslöshetsersättning. Att märka är dock att hänvisningen till räntelagen endast avser de bestämmelser i lagen som avser eller är tillämpliga på just dröjsmålsränta.

I de situationer där det finns anledning att jämka ett krav på ränta blir i första hand den nya paragrafen om eftergift i 68 d § ALF tillämplig. Endast i undantagsfall kommer det därför finnas anledning att tillämpa 8 § räntelagen. Den bestämmelsen har också ett snävare tillämpningsområde än eftergiftsbestämmelsen i 68 d §ALF, eftersom de omständigheter som kan beaktas som skäl för jämkning enligt 8 § räntelagen måste ha ett samband med orsaken till betalningsdröjsmålet.

Motsvarande bestämmelser om dröjsmålsränta finns inom socialförsäkringsområdet, se t.ex. 20 kap. 4 c § lagen om allmän försäkring.

(Prop. 2008/09:3 s 30 f.)

Av förarbetena framgår att rätt att ta ut ränta på en fordran som baseras på offentligrättslig lagstiftning förutsätter uttryckligt författningsstöd. Vidare framgår följande:

Dröjsmålsränta ska enligt förslaget utgå enligt räntelagens bestämmelser. Enligt 2 § räntelagen får inte ränta tas ut på en fordran som inte är förfallen till betalning. I 3 och 4 §§ räntelagen finns bestämmelser som reglerar hur förfallodagen bestäms när fråga är om dröjsmålsränta. Försittes betalningstiden för en fordran vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på det krävda beloppet från förfallodagen. Denna bestämmelse blir exempelvis tillämplig när gäldenären har träffat en överenskommelse med borgenären om ett anstånd eller en avbetalningsplan, men försitter den avtalade betalningsfristen. I annat fall börjar dröjsmålsräntan löpa från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning med angivande att underlåtenhet att betala i rätt tid medför skyldighet att betala ränta (4 § första stycket). Oavsett vad som annars föreskrivs ska ränta betalas på en förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning (4 § fjärde stycket).

Enligt regeringens mening borde vad som gäller vid dröjsmål med betalning inom förmögenhetsrättens område även kunna tillämpas för den som inte återbetalar felaktigt utbetald arbetslöshetsersättning i rätt tid. Att arbetslöshetskassornas beslut gäller omedelbart föranleder ingen annan bedömning. Det är rimligt att kräva att även arbetslöshetskassorna vidtar någon form av åtgärd för att framställa kravet för att förfallotiden ska börja löpa. Enligt räntelagen räknas betalningsfristen från det att kravet avsänts eller på annat sätt framställts. Det krävs således inte att kravet kommit gäldenären till handa eller att kravet har delgivits honom  eller henne. Av allmänna rättsgrundsatser följer dock att meddelandet går på avsändarens risk. Det ankommer således på den som kräver betalning att i händelse av tvist styrka att räkningen har avsänts eller att kravet har framställts på annat sätt. Den arbetslöshetskassa som vill säkra bevisning om att ett krav verkligen har skickats bör således skicka kravet rekommenderat eller använda sig av ett delgivningsförfarande.

(Prop. 2008/09:3 s 16, 19 f)

Eftergift av återkrav

Enligt regeringens mening får det ankomma på arbetslöshetskassorna att informera den återbetalningsskyldige om möjligheten till eftergift. Regeringen uttalar följande i förarbetena:

Arbetslöshetskassan behöver dock inte utreda möjliga befrielsegrunder ytterligare om inte den enskilde själv påtalar några omständigheter som kan utgöra skäl för eftergift. Det ankommer vidare på den återbetalningsskyldige att visa att det föreligger särskilda skäl att efterge kravet. Om arbetslöshetskassan får kännedom om omständigheter som skulle kunna utgöra särskilda skäl för eftergift, får det däremot anses ligga inom arbetslöshetskassans utredningsskyldighet att hjälpa den enskilde genom att efterfråga sådana uppgifter som kan vara av betydelse för bedömningen.

Förvaltningslagen (1986:223) är inte direkt tillämplig på arbetslöshetskassorna. För att garantera att det i efterhand går att kontrollera handläggningen kan det därför finnas anledning att föreskriva att en arbetslöshetskassa, när den fattar beslut om eftergift, ska ange vad de särskilda skälen består i och dokumentera den information som ligger till grund för beslutet.

(Prop. 2008/09:3 s. 22)

Av specialmotiveringen till bestämmelsen i 68 d § ALF om eftergift av återkrav framgår följande:

Bestämmelser om eftergift fanns tidigare i 68 och 68 a §§ ALF, men reglerna har nu samlats i en gemensam paragraf. Bestämmelsen innebär en skärpning av förutsättningarna för eftergift i förhållande till vad som gällde tidigare. En arbetslöshetskassa får helt eller delvis underlåta att återkräva vad som ska återkrävas enligt 68 eller 68 a § om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen tar huvudsakligen sikte på den återbetalningsskyldiges personliga situation vid återbetalningstillfället. När en fråga om eftergift väcks, ska en helhetsbedömning göras i varje enskilt fall. Exempel på omständigheter som kan tas med i bedömningen är långvarig betalningsoförmåga, allvarlig sjukdom eller andra sociala skäl.

Om bedömningen görs att den enskilde varken i nuläget eller inom en överblickbar framtid kommer att ha ekonomisk möjlighet att betala tillbaka det återkrävda beloppet kan det utgöra skäl för eftergift. Så kan exempelvis vara fallet om den återbetalningsskyldige genomgår skuldsanering. Även i andra fall kan den enskildes ekonomiska situation vara sådan att det finns skäl att helt eller delvis befria honom eller henne från återbetalningsskyldighet. En endast tillfällig betalningsoförmåga är dock inte tillräcklig för att motivera att kravet efterges. Däremot kan det i vissa fall finnas anledning att tillfälligt avbryta indrivningen för att sedan återuppta den då den återbetalningsskyldiges ekonomiska situation har förbättrats.

Endast i undantagsfall kan sjukdom i sig självt anses utgöra skäl för eftergift. Däremot kan sjukdom vara en faktor att ta med i bedömningen av den sökandes personliga situation i stort. Sjukdomen kan då tillsammans med andra omständigheter, främst den enskildes ekonomiska situation, motivera att hela eller delar av kravet efterges. Detsamma gäller andra sociala faktorer som talar för eftergift.

Om den återbetalningsskyldige förorsakat den felaktiga utbetalningen medvetet eller av grov vårdslöshet bör detta tala emot eftergift, särskilt i fall då omständigheterna är sådana att agerandet lett till uteslutning enligt 37 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor, frånkännande av ersättning enligt 66 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och/eller polisanmälan. I sådana fall bör det föreligga särskilt starka skäl för att eftergift ska kunna medges. Utrymmet för eftergift bör vidare vara mer begränsat än i andra fall om den återbetalningsskyldige arbetat och erhållit lön eller uppburit ersättning från andra trygghetssystem avseende samma tidsperiod som för vilken han eller hon har fått arbetslöshetsersättning. Omvänt kan det i vissa undantagsfall finnas anledning att göra en något mildare bedömning i fall då den återbetalningsskyldiges handlande på något sätt kan anses vara ursäktligt eller mindre allvarligt. Så kan exempelvis vara fallet om den återbetalningsskyldige visserligen orsakat den felaktiga utbetalningen, men inte kan anses ha gjort det medvetet eller av grov oaktsamhet och arbetslöshetskassan eller någon annan myndighet samtidigt kan anses ha medverkat till den felaktiga utbetalningen eller brustit i sin utredningsskyldighet. 

Möjligheten till eftergift gäller även krav på ränta. Jämkning av dröjsmålsränta kan också undantagsvis bli aktuell enligt 8 § räntelagen. Detta följer av hänvisningen till räntelagen i 68 c §.

(Prop. 2008/09:3 s 31 f)

Avräkning av återkrav mot senare utbetalningar

När det gäller avräkning av återkrav mot senare utbetalningar enligt 68 e § ALF uttalas följande i förarbetena:

En bestämmelse om möjlighet att avräkna ett skäligt belopp mot senare utbetalningar fanns tidigare i 68 § andra stycket. Möjligheterna till avräkning har nu utvidgats. Bestämmelsen gäller, utöver återkrav som beslutas med stöd av 68 §, numera även återkrav som har beslutats med stöd av 68 a §. Dessutom gäller den för krav på ränta enligt 68 b och 68 c §§.

(Prop. 2008/09:3 s 32)

Rättspraxis

Bevisbördans placering

Högsta Förvaltningsdomstolen har konstaterat att det är arbetslöshetskassan som bär bevisbördan för att det finns skäl för återkrav. En uppgörelse mellan en arbetsgivare och en arbetstagare i samband med anställningens upphörande där det i uppgörelsen inte klart och otvetydigt framgår att skadeståndet, eller en viss del av det, utgör ekonomiskt skadestånd kan därför inte ensamt läggas till grund för ett återkrav jml 68 a § ALF. (Högsta Förvaltningsdomstolens dom den 6 december 2011 i mål nr 6842-10)

Bedömning av god tro

Fråga om återbetalningsskyldighet av utbetald arbetslöshetsersättning. Arbetslöshetskassan återkrävde utbetald arbetslöshetsersättning av en sökande på grund av att hon inte hade sökt arbeten som Arbetsförmedlingen hade anvisat. Kammarrätten konstaterade att en grundläggande förutsättning för rätt till arbetslöshetsersättning är att den sökande står till arbetsmarknadens förfogande. Häri innefattas bl.a. att söka anvisade arbeten. Enligt kammarrätten kunde detta grundläggande krav inte ha undgått den sökande varför hon skäligen borde ha insett att hon egentligen inte var berättigad till ersättning då hon inte sökte de anvisade arbetena. Kammarrätten fann att skäl för återbetalningsskyldighet förelåg samt att skäl för eftergift inte förelåg. (Kammarrättens i Stockholm dom den 9 februari 2006 i mål nr 4204-05). 

En arbetslös person fick efter att ha begärt omprövning av Försäkringskassans beslut att dra in hennes sjukpenning sådan ersättning. Därigenom fick personen både sjukpenning och arbetslöshetsersättning för samma period. Arbetslöshetskassan återkrävde arbetslöshetsersättningen eftersom hon enligt Försäkringskassans omprövningsbeslut inte var arbetsför och därigenom inte stod till arbetsmarknadens förfogande. Regeringsrätten konstaterade att vid tidpunkten för utbetalningen gällde Försäkringskassans ursprungliga beslut enligt vilket hon var arbetsför. Hon hade därför inte vid tiden för utbetalningen skälig anledning att inse att utbetalningen var felaktig varför återkrav enligt 68 § 2 ledet ALF inte kunde ske. (RÅ 2007 ref. 8, mål nr 3296-05).

Eftergift

NN erhöll arbetslöshetsersättning samtidigt som hon uppbar pension utan att meddela kassan. Sammanlagt uppbar hon premiepension om ca 2 055 kronor. Kassan fattade beslut om återkrav. Det fastställda återkravet uppgick till 32 098 kronor. Länsrätten fann att återkravsbeloppet framstod som oproportionerligt stort i förhållande till det pensionsbelopp som hade föranlett återkravet. Länsrätten biföll överklagandet delvis och satte ner återkravet till 15 000 kronor. Kassan överklagade domen.
Kammarrätten uttalade följande: Skäl för eftergift ska hänföra sig till omständigheter i det enskilda fallet. Att storleken av återkravet blir mycket större än det pensionsbelopp som NN har erhållit är en följd av lagbestämmelserna om samordning mellan pension och arbetslöshetsersättning och kan enligt kammarrättens mening inte i sig utgöra grund för eftergift. Kammarrätten biföll överklagandet. NN överklagade domen. Regeringsrätten konstaterar att det förhållandet att den tillerkända pensionen är låg i förhållande till det felaktigt uppburna beloppet inte ensamt kan utgöra skäl för hel eller delvis befrielse från återbetalningsskyldighet. Överklagandet avslås. (RÅ 2010 ref. 82, mål nr 5050-09).

Den återbetalningsskyldige hade fått för mycket ersättning p.g.a. att han hade tagit emot pension. Det är ostridigt att han själv inte hade brustit i sin anmälningsskyldighet och Länsrätten bedömde att han inte var i god tro. Kammarrätten jämkade återkravet till hälften då kassan hade haft möjlighet att korrigera sina utbetalningar tidigare än vad som kommit att ske. (Kammarrättens i Stockholm dom den 16 oktober 2008 i mål 634-08).

En sökande fick arbetslöshetsersättning från den 2 maj 2005 – den 10 september 2006. Vid en samkörning med Försäkringskassan kom det fram att den sökande hade haft ålderspension under ovanstående period. Från och med maj 2005 tog hon ut premiepension med 25 procent, 19 kronor per månad. Från och med januari 2006 är pensionsbeloppet 23 kronor per månad. Arbetslöshetskassan beslutade att återkräva ersättning om 36 040 kronor och fann inget skäl för eftergift av återbetalningsskyldigheten. Länsrätten avslog överklagandet. Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning att den sökande hade lämnat oriktiga uppgifter till kassan och därigenom orsakat att ersättning lämnats med för högt belopp. Hon var därmed återbetalningsskyldig. Kammarrätten ansåg att det var skäligt att tre fjärdedelar av det återkrävda beloppet skulle efterges och befriade den sökande från återbetalningsskyldighet för den delen. Kammarrätten beaktade särskilt att det återkrävda beloppet var oproportionerligt stort i förhållande till pensionsbeloppet som hade föranlett återkravet samt den sökandes ekonomiska och sociala situation. (Kammarrättens i Stockholm dom den 4 november 2008 i mål nr 444-08).

Arbetslöshetskassan betalade under tiden 1995-2001 ut arbetslöshetsersättning trots att den enskilde inte hade inkommit med arbetsgivarintyg och intyg från Försäkringskassan i samband med sin årsanmälan. 2001 inkom intygen för tiden 1995-2001 till arbetslöshetskassan. Innehållet i dessa intyg visade att den enskilde hade fyllt i sina kassakort felaktigt. Regeringsrätten fann, med hänsyn till den enskildes ekonomiska situation i relation till återkravsbeloppets storlek, att felaktigheterna pågått under lång tid och att det var oklart varför kassan inte hade krävt in intygen tidigare, det skäligt att delvis nedsätta återkravet. (RÅ 2008 ref. 2, mål 2952-05).

Den sökande hade en anställning om 75 procent och en tid efter det att anställningen hade påbörjats började hon ha beredskapstjänstgöring. Av lönespecifikationer och övriga dokument framgick det inte att anställningen omfattade någon sådan beredskapstjänstgöring. För sådan beredskapstjänstgöring kompenserades den sökande med timbelopp enbart för beredskapen, och vid telefonsamtal på beredskapstelefonen utgick ersättning för kvalificerad övertid. Den sökande deklarerade arbetslös på kassakorten för den tid ersättning för beredskapstjänstgöring betalades ut. Arbetslöshetskassan fattade på grund av detta beslut om att återkräva den sökande på den ersättning som betalats för tid med beredskapstjänstgöring eftersom den sökande själv hade orsakat att arbetslöshetsersättning betalats ut felaktigt. Arbetslöshetskassan fattade även beslut om att efterge hälften av kravet på återbetalning på den grunden att den sökande hade fått skilda uppgifter av tre olika företrädare för arbetsgivaren om beredskapstjänstgöring ingick i hennes anställning eller inte. Förvaltningsrätten instämde i arbetslöshetskassans bedömning att arbetslöshetsersättningen hade betalats ut felaktigt, men konstaterade att det faktum att den sökande hade fått olika uppgifter från olika företrädare för arbetsgivaren angående om beredskapstiden inte utgör sådana särskilda och objektiva skäl som krävs för eftergift. (Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 19 september 2012 i mål nr 24079-11).

Återbetalningsskyldighet i samband med deltidsstudier

Observera att detta rättsfall avser 16 § 2 ALFFo i dess lydelse innan den 1 oktober 2014.

Den sökande hade studerat i en omfattning som motsvarade 24 procent av heltid under tiden den 16 augusti 2004 - den 2 juni 2005 utan att meddela arbetslöshetskassan detta. Arbetslöshetskassan återkrävde 105 746 kr.

Målet gällde om den sökande var skyldig att betala tillbaka arbetslöshetsersättning för tiden då hon hade studerat utan att informera arbetslöshetskassan om sina studier och inte heller hade intygat att hon skulle vara beredd att avbryta studierna om dessa skulle hindra henne från att ta arbete. Målet gällde även frågan om det fanns skäl att befria från återbetalningsskyldighet.

Regeringsrätten fann att den sökande var återbetalningsskyldig då hon hade fått ersättning från försäkringen ett helt läsår utan att intyga att hon var beredd att avbryta studierna om dessa skulle hindra henne från att ta arbete. Hon hade därmed inte uppfyllt det formella kravet i 16 § 2 ALFFo och hade därför inte haft rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Därefter fann Regeringsrätten att det fanns skäl att delvis befria henne från återbetalningsskyldigheten. Regeringsrätten konstaterade bl.a. följande: "Det finns ingen anledning att ifrågasätta att hon följt arbetsförmedlingens råd, sökt arbete och varit beredd att ta vilket arbete som helst. Hon har alltså uppfyllt de grundläggande förutsättningarna i 9 § ALF för rätt till arbetslöshetsersättning. Studierna har inte tagit mer än två timmar per dygn, hon har bedrivit dem på distans och hon har kunnat förlägga dem till vilken tidpunkt som helst."

Regeringsrätten befriade den sökande från skyldigheten att betala tillbaka 80 procent av beloppet. Ett regeringsråd var av skiljaktig mening och ville bifalla den sökandes överklagande helt. (Regeringsrättens dom den 22 juni 2009 i mål nr 4674-07). 

Grund för återbetalningsskyldighet saknas

Den sökande hade under tid han fick arbetslöshetsersättning påbörjat deltidsstudier, motsvarande 25 procent av heltid, utan att upplysa arbetslöshetskassan om detta. Studierna ägde rum innan de nya studiereglerna trätt i kraft per den 1 oktober 2014. Arbetslöshetskassan fick kännedom om studierna när Arbetsförmedlingen underrättade kassan om att den sökande hade avvisat ett erbjudande om arbete den 31 januari 2014, med hänvisning till studierna. Arbetslöshetskassan beslutade i juni 2014 om återbetalningsskyldighet för den ersättning som utgått jämsides med studierna och åberopade som grund att den sökande inte i förväg anmält sina studier och lämnat intyg om att han var beredd att avbryta studierna ifall dessa skulle hindra honom från att söka eller ta arbete.

Kammarrätten konstaterar att det inte längre finns något krav att den sökande i förväg måste intyga att han är beredd att avbryta studierna, enligt de regler som trätt i kraft 1 oktober 2014 och som ska tillämpas vid prövningen i avsaknad av övergångsregler, även om ersättningsperioden ligger före ikraftträdandet. Studierna som den sökande bedrivit är enligt kammarrätten inte av sådan karaktär och omfattning att dessa kan anses ha hindrat honom från att söka eller ta ett heltidsarbete. Om den sökande hade anmält deltidsstudierna i förväg hade han sannolikt beviljats ersättning jämsides med dessa. Kammarrätten konstaterar att rätten till ersättning jämsides med studierna upphör vid tidpunkten för avvisandet av det erbjudna arbetet den 31 januari 2014. Oavsett anledningen till att den sökande avvisade det erbjudna arbetet har inte annat kommit fram än att han uppfyllde förutsättningarna för rätt till ersättning jämsides med deltidsstudierna under den aktuella perioden, det vill säga fram till avvisandet. Underlåtenheten att anmäla studierna har således inte orsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp och grund för återbetalningsskyldighet saknas därför enligt kammarrätten. (Kammarrätten i Göteborgs dom den 1 december 2015 i mål nr 6613-14). Se även avsnitt 3 angående deltidsstudier.

Fråga om ersättning har betalats ut felaktigt på grund av att tidrapporter inte har skickats in i kronologisk ordning. Den sökande, som var deltidsarbetslös, beviljades i juni 2017 ersättning för perioden den 1-7 maj 2017 (v 18) med 4 ersättningsdagar. Senare i november ansökte han om ersättning genom att skicka in tidrapporter för veckorna 9 -17. Arbetslöshetskassan konstaterade, efter att ha betalt ut ersättning för dessa veckor, att den sökandes deltidsdagar tagit slut den 30 april 2017, dvs. han hade förbrukat maximalt antal dagar med ersättning vid deltidsarbetslöshet. Arbetslöshetskassan återkrävde ersättningen som hade betalats ut för perioden den 1-7 maj.

Förvaltningsrätten upphävde arbetslöshetskassans beslut. Förvaltningsrätten ansåg att den sökande inte hade orsakat den felaktiga utbetalningen och inte heller skäligen bort inse att han fått ersättning obehörigen. Kammarrätten konstaterar, liksom förvaltningsrätten, att det inte finns några regler som anger att den sökande måste ansöka om ersättning i kronologisk ordning. Bestämmelsernas utformning måste förstås så att ersättningsdagarna förbrukas i takt med att den sökande gör anspråk på ersättning, även om ansökningarna inte lämnas i kronologisk ordning. Av detta följer att den ersättning som utgått felaktigt inte är den för vecka 18. Det framgår inte annat än att den sökande hade rätt till ersättning för vecka 18 och att han således inte fått någon felaktig utbetalning för den period som återkravet avser. Överklagandet ska därför enligt kammarrätten redan av den anledningen avslås. (Kammarrätten i Sundsvalls dom 2019-12-13, mål nr 2495-18)