Om det finns skäl att tro att en arbetssökande inte uppfyller ersättningsvillkoren ska Arbetsförmedlingen underrätta arbetslöshetskassan om det är en person med arbetslöshetsersättning eller enheten Ersättningsprövning om det är en programdeltagare. Det gäller till exempel om personen inte kommer på ett bokat besök eller lämnar sin aktivitetsrapport i tid. Arbetslöshetskassan eller enheten Ersättningsprövning beslutar sedan om en eventuell sanktion, som trappas upp i flera steg: från en varning till att ersättningen upphör.

Programdeltagare får oftare sanktion än personer med arbetslöshetsersättning

Arbetslöshetskassornas beslut om sanktioner per 1 000 ersättningstagare var på betydligt lägre nivåer än enheten Ersättningsprövnings. Antalet sanktioner per 1 000 ersättningstagare i arbetslöshetskassorna varierade mellan 55-79 sanktioner i månaden medan sanktionerna per 1 000 programdeltagare varierade mellan 94-166.

Olika bedömning vid arbetslöshetskassorna

Arbetslöshetskassorna är olika strikta i sin bedömning av vad som är godtagbara skäl när de beslutar om underrättelser om att den sökande har misskött sitt arbetssökande. Det innebär att samma händelse kan leda till att en sökande i den ena arbetslöshetskassan får en sanktion medan en annan arbetslöshetskassa inte beslutar om en sanktion för samma händelse. Detta är olämpligt med tanke på rättsäkerheten och principen om likabehandling.

Arbetsförmedlingens handlingsplaner behöver förbättras

Arbetslöshetskassorna uppger att kraven i handlingsplanerna ibland är så otydliga de inte kan användas för att bedöma om personen är aktivt arbetssökande eller inte, och så otydliga att den sökande själv inte uppfattar vilka krav som ställs på henne eller honom.

IAF anser att:

• arbetslöshetskassorna behöver tillämpa vad som är godtagbara skäl på ett enhetligt sätt, för att främja likabehandlingen inom arbetslöshetsförsäkringen.
• Arbetsförmedlingen behöver förbättra handlingsplanerna så att de kan användas i bedömningen av aktivt arbetssökande.